Sida 696
640
GUNNAR HEIBERG.
se det osynliga hos honom. Och det skall Ànnu lÀnge dallra emellan mÀnniskor, som kanske intet annat gemensamt hafva.
Han var en stilla vandringsman hÀr pÄ jorden. Han bar allt sitt med sig. Han sökte och sökte och sökte, icke lyckan, utan sanning, sammanhang, tingens mening, »Livets Dejlighed», och under det att han
gick, sjöng han sköna dikter, spelade han hÀrliga symfonier till glÀdje för dem han trÀffade pÄ vÀgen.
Han var en poet i sitt lif och i sina verk.
En sÀllsynt skald. En rik hjÀrna. En Àdel mÀnniska.
KĂ€re Obstfelder.
UR BOKMARKNADEN.
Fr. Martin. Svenska kungliga gĂ„fvor till ryske zaren 1647â1699. Silfverskatter i kejserliga skattkammaren i Moskwa.
NÀr man blÀddrar i detta praktverk och betraktar alla de hundratals konstrikt utförda silfverkÀrl, hvilka finnas afbildade dÀri, sÄ intages man ofrivilligt af en kÀnsla af vemod vid tanken pÄ, att allt detta en gÄng varit i svensk Àgo, fastÀn det nu, liksom sÄ mycket annat, som förut varit svenskt, hamnat i den ryske zarens hÀnder. Dock, denna kÀnsla af vemod ger snart med sig, nÀr man tÀnker pÄ att, Àfven om vi icke gifvit bort alla dessa oförlikneliga skatter, sÄ hade i alla fall sannolikt intet dÀraf funnits kvar hos oss; ty icke mÄnga Är efter sedan konung Karl XII skÀnkte Peter den store det stora praktfatet, som höll 109 centimeter i lÀngd, de stora vattenkannorna och handfaten samt ryttarsta-tyetterna, konfektskÄlarna och de tjogtals bÀgarna och tallrikarna, allt af »zierförgylldt, wÀl drifvet och kosteligit gjordt silfver», icke mÄnga Är dÀrefter, sÀger jag, mÄste han sjÀlf försÀlja och uppmynta det kungliga bordsilfver, som fanns kvar, sÄ att taffeln ej kunde fullstÀndigt dukas utan hvarje gÀst mÄste medföra egen sked, sÄsom brukligt varit i Àldre tider, hvarjÀmte konungen i ersÀttning mÄste bestÀlla sig bordskÀrl af jÀrnbleck, med hvilkas bruk han sedermera föregick sina trogna undersÄtar.
Som sagdt, vemodskÀnslan ger med sig vid tanke pÄ dessa tidsförhÄllanden och förbytes till och med till en kÀnsla af tillfredsstÀllelse. Nu kan Ätminstone en hvar,
som ej i likhet med herr Martin har tillfÀlle att resa till Moskwa för att bese originalen, fröjda sig Ät afbildningarna i hans prÀktiga verk och dÀrmed göra bekantskap med mycket af det bÀsta, som nÄgon tids silfversmide frambragt.
Utom dessa illustrationer innehÄller arbetet en synnerligt intressant text, som dels gifver en historik af föremÄlens tillkomst och deras beskrifning, dels ock redogör för anledningarna till gÄfvornas aflÀmnande samt de ambassaders öden, som hade sig uppdraget att lÀmna dem i zarens högst egna hÀnder. Denna senare del af texten, som skrifvits af Joh. Ax. Almquist, gifver i all sin korthet en fÀrgrik och intim bild af sederna och rangstriderna pÄ denna tid. I österlandet och dÀrmed Àfven i Ryssland var öfverlÀmnandet af gÄfvor ett tecken till vasallförhÄllande, som ej utjÀmnades, Àfven om gifvaren sjÀlf i gengÀld erhöll presenter, hvilka dÄ vanligen voro af ett mindre vÀrde. Alla stater, som under dessa tider hade nÄgra intressen att bevaka i Ryssland, mÄste underkasta sig denna fordran pÄ skÀnker, men det gÀllde dÄ att vid öfverlÀmnandet stÄ pÄ sig, sÄ att icke ens skenet af vasaliskap gjorde sig gÀllande. Huru ryssarna voro angelÀgna om att sÄ skulle ske och huru de svenska legaterna Ä sin sida gjorde allt för att framhÄlla, att gÄfvorna lÀmnades af en oafhÀngig suverÀn stÄt, Àr ett kapitel, som lÀmnar ypperliga bidrag, bÄde komiska och drastiska, till tidens krönika.
L. L.
