Sida 398
LA FRONDE.
Af HAROLD GOTE. Med i bild.
DEN 9 december 1897 utkom första numret af La Fronde, de cerebrala parisiskornas radikala tidning. Aldrig förr i journalismens historia sĂ„g man en dylik företeelse : en daglig, politisk tidning, dirigerad, administrerad, redigerad, komponerad och tryckt af kvinnor. NĂ€r det vardt afton den första dagen, hade öfver 200,000 ex. gĂ„tt Ă„t. Parispressen log ett Ă€lskvĂ€rdt vĂ€lkommen Ă„t sin nya kollega â »frondöser-na» Ă€ro gamla bekanta, höra till slĂ€kten, »1'esprit gaulois» har mĂ„nga barn â ja, man vĂ„gar sĂ€ga, att det blef litet flirt i papperassen. FransmĂ€nnen Ă€ro nu en gĂ„ng sĂ„. De uttryckte sin förtjusning öfver att fru Marguerite Durand, direktrisen, Ă€r lika vacker som klok, lika klok som vacker. För organisationen af La Fronde var klokheten viktigast â sĂ€ga hvad man vill â, och fru Durand grĂ€fde inte ner sina pund för att se sig i spegeln. Hennes tidningsbaby â ett underbarn att visa för pengar â bara tvĂ„ Ă„r, med supplement hvar dag â skulle gĂ„ pĂ„ sĂ€kra fötter för att kunna gĂ„ sin egen vĂ€g. Det har hon ocksĂ„ genomfört. Ja, hon har satt gyllene vingar pĂ„ hĂ€larna, sĂ„ att ungen lik Hermes skall kunna olympiskt oberoende trotsa alla vindar. Trotsat har den ocksĂ„ gjort sĂ„ det förslĂ„r. Den har flugit stick i stĂ€f mot den vĂ€ldigaste opinionsstorm man pĂ„ lĂ€nge hört talas om.
Om sÄlunda La Fronde Àr en nyhet, en tills vidare unik kulturblomma, Àro dÀremot kvinnliga journalister alls icke nya i Frankrike. BegÀr man upplysningar af Raoul Deberdt, fÄr man veta, att den litterÀra franska journalismen Àr af kvinnligt ursprung.
Den hÀrstammar frÄn de mycket uppskattade krönikor, som frÄn och med 1 7 :de Ärhundradet spriddes frÄn Paris öfver landsorten. Dessa krönikors upphof voro högtstÄende damer (de Sevigné, de Balleroy, d'Huxelles, du Noyer, m. fl.), som för att anvÀnda sin esprit och sin lediga tid upprÀttade regelbunden litterÀr förbindelse mellan Paris och provinsen. Fru d'Huxelle t. ex. var under mer Àn 40 Är den förnÀmsta nyhetsmedlaren mellan hufvudstaden och landet. Hennes sÄ kallade »lettres gazettes» hade en halft officiel karakter och informerades frÄn sÀkraste kÀllor.
Nutidens franska kvinnliga journalister hafva sÄlunda traditionens alla fördelar. De skrifva ocksÄ hvar och en med sitt eget humör: de Àro hemma hos sig, deras stil Àr ingen gÄbortsklÀdning. De ha smidigheten, styrkan och det oreflekterade handlaget hos den, som lÀnge Àgt sitt vapen. Sévérine, Juliette Lambert, Marni, Gyp, Daniel Lesueur, Maria Pognon, Marcelle Tinayre och hundra andra tyckas journalister födda.
En stor del af dessa förmÄgor har fru Durand nu samlat under samma tak, i La Fronde's eleganta hotell, 14 Rue St. Georges. Hvarje morgon mÀrker man i tidningen, att de Àro mÄnga om arbetet och aldrig öfveranstrÀngda. Glada, friska krafter, som mÄste ha utlopp för sitt öfverskott af infall, bara för att inte fÄ hufvudvÀrk. Eller lÄgande entusiaster, som i tidningsarbetet sÀtta in hela sin galliska idealitet, sÄ mÀnsklig, sÄ oöfversÀttlig, sÄ grÀnslös. DÀr finnas ocksÄ satiriker, som ha snÀrtandet till sport och skÀmta hÀnsynslöst
