Ord och Bild: 1900

72 KARL HEDBERG.

följa med handlingen, som om den tillhört båda — till och med denna kår hade i Oedipe Roi ett och annat moment af —

om ej andakt — dock häpnad.

*

Det hade måhända varit på sin plats att inleda dessa rader med några biografiska notiser om den franske skådespelaren. De äro dock för oss af sekundärt intresse, och dessutom ej vidlyftiga. Han härstammar från en hugenottfamilj i södra Frankrike, är så godt som gascognare och såg dagens ljus anno 1841. Efter fullbordade skolstudier ingick han i Pariskonservatoriets elevskola men torde knappast ha fullständigt genomgått denna. En direktör vid Odéonteatern »upptäckte» honom en afton 1866 på en förstadsteater och engagerade honom för samma aflöning, som han gaf Sarah Eernhardt, ett hundra francs i månaden. Vid sin första debut obser-

verades han ej, men vid sin andra dess mera, då han snafvade omkull på en sabel. Efter kriget upptäcktes han på nytt, denna, gång af Perrin, och engagerades vid Co-médie Française. Han kallades då af sina kamrater »le grand animal», nu nämna de honom »le grand maitre» — och han har utan tvifvel gjort skäl för båda dessa hederstitlar. Emellan det första dopet och det sista ha snart trettio år förflutit, under studier, arbete och sträfvan, utan stora händelser och utan alla andra intressen än teatern, den teater som han alltjämt i tysthet och länge oberättigadt, men nu helt öppet och med rätt kallar —- sin teater. Han äger en salong i Paris, ett litet romantiskt slott i Gascogne och en hustru, som han tillber, men som ingen människa hört talas om — kanske ej ens de hundratals kvinnor, som än i dag fylla hans breflåda med mer eller mindre anonyma kärleksbref, dem han ej utan stolthet visar för sin fru och sina vänner.

FRAN STOCKHOLMS TEATRAR.

AF KARL HEDBERG. Med 5 bilder.

>1 hafven med mig ståndit som trogne svenske män. Vill Gud mig lifvet unna jag gör eder godt igen.»

Så lyda kung Göstas ord i visan om honom och dalkarlarne, den visan hvarmed kungen skall mottagas, när han vid sin ankomst till Kopparberget också gästar sin gamle vän Måns Nilsson i Aspeboda, hos hvilken första akten af August Strindbergs skådespel »Gustaf Vasa» utspelas. Af detta väntade besök blir dock intet. Kungen underlåter på goda skäl att infinna sig hos honom; han har nämligen kommit att hålla räfst med dalkarlarna, och den ene efter den andre af deras mest betrodde män kallas i stället till honom för att dömas till döden och afrättas. Ty nog har Gud unnat kung

Gösta år af lif, men under de åren har mycket händt, som förändrat hans och dalamännens forna förhållande till hvarandra. För att bygga upp riket igen och göra det starkt och mäktigt har kungen måst föra ett hårdt regemente, som eggat det styfsinta och om sina gamla fri- och rättigheter måna dalafolket till uppror eller upproriska stämplingar, som för rikets välfärds skull måste straffas med järnhand. Och så sker det, att de män, med hvilkas hjälp han utförde befrielseverket, och som räddade hans lif, lönas för sin trohet och hängifvenhet med att föras till stupstocken. Men »en otacksam människa är den tyngsta börda jorden bär», ty det onda samvetet trycker henne själf med centnerstyngder mot jorden. Och medvetandet om hans otack-