Ord och Bild: 1900

JUNGFRU MARIA.

EN DALMÅLNING, UTLAGD PÅ RIM

AF e. a. karlfeldt.

Hon kommer utför liderna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy, ja, som mandelblom och nyponblom långt hort från väg och by, där aldrig det dammar och vandras. Hvilka stigar har du vandrat, så att solen dig ej bränt? Hvad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt, att ditt blod icke brinner som de andras? Det glimmar så förunderligt ifrån ditt bara hår, och din panna är som bågiga månen, när öfver Bergsängsbackar han hvit och lutad går och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,

och gula liljekloclcor ringa helgsmål och frid;

knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,

knappt piper det i svalbon och lundar.

Nu gå Dalarnas ynglingar och flickor par om par;

du är utvald framför andra, du är önskad af en hvar,

hvad går du då så ensam och begrundar?

Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,

som i den tysta pingstnatt vill vaka

med all sitt hjärtas bäfvan och tänka på de ord

hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen. Din moder månde klaga, att du ströfvar så allen: du är spenslig och bräcklig som knäckepilens gren, och i skogen går den slående björnen.

Ack, den rosen, som du håller, är ditt tecken och din vård; den är bringad af en ängel från en salig örtagård: du kan trampa på ormar och törnen.

Ja, den strålen, som ligger så blänkande och lång

*

ifrån aftonrodnans fäste öfver Siljan — du kunde gå till paradis i kväll din brudegång på den smala och skälfvande tiljan.