Ord och Bild: 1900

I SNÖN.

taga sig fram, fastän karlarna hjälpte honom få undan de värsta drifvorna.

Det hade börjat lätta något med snöandet, och luften kändes kallare.

»Nu slår det om till klarväder och köld», sade en af karlarna.

»Håhå» — suckade Nils — »om det hade gjort det förr ändå! Bara int' gumman ä' nersnöad redan!» —- Han såg upp mot himlen, där en och annan stjärna började titta fram.

Han var nu så trött, att han knappast orkade stå.

Då lyste det till där uppe. Det var ett stjärnskott.

»Nej, såg I pojkar, sä grant?»

I detsamma kom han ihåg något, som han för länge sedan hörde i prästgården, när han en gång satt och väntade på kyrkoherden. Det var prästens flicka, som läste högt ur en sagobok.

»När en stjärna faller» — läste hon — »då går en själ till Gud» — — —

Det hördes så vackert, tyckte han, och det kom för honom nu.

Gamle Nils Ersa sjönk ihop i snön-

Det gick som ett hugg igenom honom, och han mumlade halfhögt: — »När en stjärna faller, då går en själ till Gud».

»Hör ni, pojkar» — ropade han hest och försökte resa sig -— de hade sprungit fram till honom, när han föll — »nu ä' det visst slut med mor . . . men hjälp mej ... vi måst' skynda oss ändå.»

Vid midnattstid, när norrskenet brann och sprakade och lyste i rödt och grönt öfver snövidderna, då skottade sig tre män under tystnad fram till stugubron på Nils Ersas torp.

Själf satt han på drifvan bredvid sparkstöttingen — han var så trött — och på den låg Nils Ers' mor och sof med hufvudet på säcken.

Hon sof riktigt godt — sof som aldrig förr. Och gamle Nils Ersa såg på henne och tyckte, att han gärna ville sofva — han med. Och norrskenet flammade och skälfde.

Åter föll en stjärna och gjorde en lång eldstrimma efter sig på himlen . . .

DEN BERGTAGNE DRÄNGEN.

Småländsk folksägen upptecknad af OLOF HERMELIN.

Med 3 bilder af ALBERT ENGSTRÖM.

I Ingatorps socken, Småland, finnas två höga berg, som utaf ålder varit tillhåll för troll och bergafolk. Sockenborna hade, förr åtminstone, mycken skada och »ohell» genom dem, helst vårtiden, när vårsäden skulle i jorden, ty då gingo fruntimmerstroll i osynlig måtto baklänges framför såningsmannen, hållande sina förkläden uppe, på så sätt stjälande »säasäa», hvadan s. k. »miss-

färingar» kunde skönjas efteråt, då säden kom upp.

Ja, det där var ju en »pålätta», som inte var så lätt att finna råd emot, men om såningsmannen spottade framför sig och gaf trollen några glåpord då och då, så veko de väl undan, kan jag tro. Man kan i alla fall förstå när de äro i närheten genom den s. k. korfvinden, d. v. s. små hvirfvelvindar som fara fram