Ord och Bild: 1900

ZOLAS NYA BOK.

365

garen häpen och stolt; han trodde sig blek och förtunnad i alla ådror, liten och svag mot sina fäder. Hur minnes han icke med jubel och dyrkan hvad de kunde, hvad de förmådde! Deras stolta bragd den 14 juli firas med dans och sång kring Frankrikes alla hörn. De kunde storma Bastiljen!

Vid senaste nationalfesten hade Marcelle Tinayre en artikel, som ej blott tolkar hennes egen frihetskärlek och visar att ännu lefva äkta franska sinnen från det stora året, utan äfven skulle kunna i all sin korthet tjäna som anmälan för tidningens afsikter, ton och färg. Hon talar där om de våra dagars Bastiljer, som vänta på stormning, de lagarnes, religionernas, fördomarnes fruktansvärda torn, som man rest till allmänt pinande. Mörka hålor, där själfva

drömmen om mänsklig lycka multnar. Hundratio år efter Bastiljens stormning kan kapitalet svälta ut sina fångar! Hundratio år efter Bastiljens stormning kunna icke en man och en kvinna älska hvarandra fritt utan att lysas i bann af en hycklande societet! Hundratio år efter Bastiljens stormning framkommer antisemitismen som trosbekännelse !

»Firen gärna» — slutar hon — »illu-mineren, strön blommor i patriotisk festyra för de dåd, som våra fäder vågat; det är rätt, det är vackert. Men ett bättre sätt att hedra hjältarne från 1789 är att fortsätta och fullborda deras verk. Till Ba-stiljerna!»

Detta härskri kunde vara La Fronde's lösen.

ZOLAS NYA BOK.

Af POUL LEVIN.

Öfvers, från författarens manuskript.

i.

ZOLAS nya roman, Fruktsamhet, har till öfverskrift »De fyra evangelierna». Romanen är alltså ett led i en ny serie, liknande »Rougon-Macquart» och »Tre städer».

Hvad Balzac först midt i sin produktion dristade sig till: att sammanlänka sina verk, så att han på visst sätt fullbordade dem i tanken, innan de skrefvos, det vågade Zola genast. Lika mäktig som hans fantasi är, lika kufvad är hans vilja. Den rinner aldrig öfver, den löser icke upp sig i bagateller. Zola vet alltid hvad han vill. Om Balzac inte hade visat vägen, skulle Zola kanske aldrig ha funnit den. Men där Balzac rusar fram nervöst och stundom osäkert, där går Zola på säkra fötter. Hans mod står icke efter hans arbetsförmåga. Han har modet att se, hvar de stora uppgifterna ligga, och så tar han upp dem, dag efter dag, själfförsakande och outtröttligt. Han går till botten med

hvar särskild sak. Aldrig sväfvar hans ord löst öfver de stora frågorna som fåglar öfver en hafsyta, hvilken de blott ett och annat ögonblick beröra. Zola är en dykare, som stannar på djupet, tills han har sett allt.

Men dykaren är instängd i sin rustning. Zola är också instängd, under det hans verk bli till. Han ser ingenting annat än den enda frågan, som han behandlar. Han löser den ur dess sammanhang. Antingen han studerar penningen, kriget, böndernas lif, dryckenskapen eller fortplantningen, så existerar ingenting annat för honom. Hos Zola sysselsätta sig människorna i hvar roman med en enda sak. De äro monomaner, liksom Zola själf är monoman, medan han skrifver om dem. Hans hjärna är trång, den rymmer blott en sak åt gången. Men denna enda sak blir öfverna-turligt stor för honom. Däraf kommer det sig, att det är på samma gång något gigantiskt och något förunderligt snäft med hans böcker.