Ord och Bild: 1900

480

JOHAN MORTENSEN.

•och tyskan klinga så genuint som möjligt, för den mera iskalla delen af Yvette Guil-bert-repertoaren lämpar hon sig mindre, men •där naturlighet, glädje och godt hjärta är grundtonen, där låter hon af naturliga skäl mycket hemmastadd. — Det förefaller, då hon föredrager sina visor, som ägde hon •ett särskildt svenskt drag, som gör framställningen af en Lindblads, en Frödings

visor i ovanlig hög grad lefvande för oss. Det finns hos fru Norrie en fond af hälsa och sund sensualism, fjärran från all parfymerad kvalmighet men konstnärligt kultiverad, och detta gör att många af hennes beundrare äro tacksamma för att än en gång hafva fått njuta af så mycken stark och eggande lifslust.

VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN, i. KLASSICITET OCH GERMANISM. TANKAR OCH TECKNINGAR.

AF JOHAN MORTENSEN.

MED undantag af Thorild torde knappast någon svensk författare i sina skrifter verka så omedelbart personligt närvarande som Heidenstam. Han är suveränt subjektiv och skjuter ifrån sig allt, som icke öfverensstämmer med hans eget kynne. När man läser Thorild, hör man honom tala, ser hans gester och elden i •ögat — så lifligt och omedelbart är föredraget. Något liknande erfar man äfven, då man öppnar en bok af Heidenstam och icke minst gäller detta om dessa båda skrifter, hvilka äfven i andra afseenden i «å hög grad verka såsom samtal. Man tycker sig hafva författaren framför sig, nonchalant nedsjunken i en emma och med mycket lif utslungande sina teser och paradoxer.

Dessa uppsatser hafva alla ett samtals både brister och förtjänster. Man ryckes med af den talandes värme, af själfva den brio, som dallrar öfver föredraget, och man känner sig nästan öfvertygad om riktigheten af hvad författaren säger. Kommer man emellertid att reflektera något närmare öfver de höga ämnen, som behandlas, är det icke utan att man stundom finner det lofligt tunt med bevisföringen — och kanske stundom icke finner någon alls. Käckt och hurtigt fastslår han sin tes, men han utvecklar den sällan logiskt. Den högsta grad af bevisföring han .gifver är två eller tre lösryckta fakta, hvilka

taga sig nog så bestickande ut, men mot hvilka man vid närmare eftertanke skulle vilja sätta en hel armé af nya fakta, som kullkasta eller högst betydligt modifiera det sagda.

Likaledes upprepar han samma tanke i en hel serie af växlande bilder, hvilket mången gång, i stället för att åskådliggöra, verkar förvirrande på läsaren. Han säger t. ex. om Tolstoy:

»I sin åstundan att med lätthet förstås af hvar man älskar Tolstoy att förenkla definitioner och bevis ända därhän, att de ofta ingenting förklara eller styrka. Hans tanke går gärna utefter jorden och sätter en heder i att skära vingarne. Han har mera sinne för det naiva än för det utvecklade, mera för fröet än för blomman. Han vill se grofhuggna och stadiga hörnstenar under templet men höjer endast motsträf-vigt ansiktet mot takresningen och tornet med de fritt jublande klockorna. Han hör till de nutidsmänniskor, som ständigt grubbla, men som icke i själfva tänkandet finna en glädje, en sann gudstjänst i det evigas namn, utan snarare en spilld möda, en förnimmelse af olust.» etc. etc.

När man läst ett par sidor af denna art, har man för längesedan glömt, hvarom frågan är. Man ser icke längre skogen — endast träden. Man känner sig som en lyktgubbe, hvilken i sällskap med många andra lyktgubbar hoppar i dimman öfver ett träsk.