Ord och Bild: 1900

EN ÖFVERMÄNNISKA.

i49

lisationens stora träd. Föreningens trogna studium af gångna tiders stilarter och arbetssätt är enda vägen framåt till säkerhet i nydanande arbete i konstens värld. Må vi tacka föreningen för denna 25-åriga skönhetsbringande verksamhet och utsträcka detta tack till alla dess medverkande krafter.

De fyra damer, hvilka sedan föreningens början tjänstgjort som ordförande äro: fru S. Adlersparre (Esseide), efter hvars idé föreningen blef till, fru Winge, fru Anckarsvärd — dessa trenne bortgångna från lifvets värf —; och föreningens nuvarande nitiska ordförande fru Anna Wallenberg, f. v. Sydow.

Direktriser hafva varit fröken Anna Fleetwood, nu fru Derby, fröken Ingeborg Eketrä, nu fru Petrelli, samt föreningens nuvarande direktris fröken Agnes Branting. Hennes är äran af det svåra och lyckade anordnandet af föreningens

jubileumutställning i Fria Konstefnas Akademi i december förlidet år. Här" må nämnas ytterligare tvenne damer,-, fröken Molly Rothlieb, hvilken med aldrig ; tröttad håg ägnat föreningen sin kunskapsrika medverkan, och den för flera år sedan bortgångna fröken Hanna Lindberg, hvars frikostighet att under föreningens första på mynt fattiga år försträcka nödigt kapital möjliggjorde föreningens verksamhet Det är många som ge sitt lof åt en lycklig idé, men de äro få, hvilka, genom att offra något därför, förhjälpa den att kunna utföras. Minnet af dessa få må hållas i helgd.

Vi lyckönska föreningen till fortsatt verksamhet, i det hopp att på den goda grund, som är lagd, må vidare växa framåt den allt högre konstnärliga riktning, som är föreningens plikt, dess sträfvan och dess mål.

EN ÖFVERMÄNNISKA.

Af PER HALLSTRÖM.

DET är längesedan nu, det var på den första vinterresa jag gjorde, då gästgifvaregårdar, sofvande skjutspojkar, norrsken och bjällerklang för mig hade en i. all sin tröghet betagande romantik och tankar och drömmar arbetade så lifligt inom pälskragen, att jag aldrig frös.

Jag for genom en stor skog, det snöade långsamt af stora mjuka flingor, hvad som kunde täckas af hvitt var redan öfverhöljdt, och enformigheten i allt det färglösa var så stor, att blicken förlorade sitt fäste och, liksom det ibland händer en i trötthet vid tätt nattmörker,

gaf en egendomlig förnimmelse af att ens jag växer ut öfver hvarje mått och tungt som en mara trycker på medvetandet. Jag väcktes af att en hermelin hoppade ned från en trädgren på snön och lätt och sirlig, afgjordt gul till färgen — så hvit var bakgrunden — med svängande svart svanstipp sprang jämnsides meel slädan, tills den försvann inåt en öppning mellan träden. Jag gaf skjutspojkens vaxdukshölje en stöt för att väcka äfven honom och erfara hans tankar och erfarenheter om hermeliner, men lyckades blott till hälften. Han gaf upp ett brummande läte och ett hojtande, röck