Ord och Bild: 1900

UR BOKMARKNADEN.

I73

villig medverkan af snart sagdt alla dem, hvilkas deltagande i vårt arbete utgjort målet för våra önskningar. Och i förlitande på att häri ligger en sådd, som skall växa upp och bära frukt till fäg-nande och stärkande näring för nya släk-

ten i nya år och tider, se vi som förut förbi tillfälliga svårigheter, fram mot de mål, som vi visserligen icke skola uppnå, men som vi icke dess mindre oför-tröttadt skola söka närma oss.

UR BOKMARKNADEN.

Anna Wahlenberg. Två hustrur. Roman. Stockholm, Albert Bonnier.

»'' I *vå hustrur» är en historia om män-niskans benägenhet att anse det glimmande oäkta för äkta vara, att blindt tro på ljusa djup under en lysande yta, på frisk kärna inom ett saftigt och vackert skal. Och om faran af att ej i tid genomskåda ytan och utsätta det granna skalet för en lugn och ärlig ransakelses x-strå-lar. Faran af att utbyta det enkla väsentliga mot det bedårande men tomma tillfälliga.

Den är en modern historia och torde vara ett ord i sinom tid, denna roman om ett lyckligt och verkligt äkta äktenskap, hvilket grumlas och oåterkalleligt brytes af en ny, men flyktigare böjelse, en öfvergående stämning. Författarinnan har behandlat liknande motiv förr, men aldrig med samma säkra grepp på ämnet som nu, aldrig med samma allvar och samma djup i blick liksom i känsla. Midt ur lefvande hvardagslifvet har hon alltid hämtat såväl sina händelser som sina personer, men hon torde aldrig ha pejlat detta lif så djupt eller genomskådat dessa karaktärer så skarpt som i denna sin sista berättelse. Likaså syns mig hennes framställningskonst nu vara vida säkrare och färdigare än någonsin förr, mindre omständlig, mer samlad, mer färgrik och personlig.

Dramat har egentligen två hjältar och lika många hjältinnor — disponenten Lindeborg, hans son i första giftet Erik samt hans »två hustrur». Af dem alla syns mig Erik vara bäst skildrad, en präktigt och kärleksfullt mejslad barngestalt, full af lif och själ. I honom är också det band framför allt förkroppsligadt, hvilket binder

hans far vid allt det gamla och hvilket aldrig kan afslitas. Ty det var detta gamla, som var det äkta och sanna; den lycka, den första hustrun spred omkring sig, var lugn, enkel, fåmäld; den syntes mannen ålderdomssvag och bleknad, men den var dock lyckan. Han fann detta sedan, när han mist henne, när han lockats in i den andras nät, bländad af hennes strålande ungdom, hennes lätta sollynne och smittande lifsglädje. Hvilka vackra och präktiga egenskaper emellertid småningom visade sig vara idel blanka ytor utan tankar eller känslor under.

Är mannen väl tecknad — i synnerhet i sitt ödes senare, tragiska utvecklingsfas —- så är detta i ännu högre grad fallet med de båda kvinnorna. Tvenne vidt skilda, delvis motsatta karaktärer ; och förf. håller oss ej i okunnighet om, hvilkendera hon skänker sin sympati —- det kan tydas som partiskhet, men också som rättvisa. Ty ingen af dem är någon romantyp, ingen är hvarken ängel eller bängel; de äro båda af kött och blod, med såväl vackra och starka som små och slappa drag. Skillnaden är, att den ena under ett oansenligt yttre gömmer ett känsligt och fint väsen, slutet och en smula vagt men ädelt och varmt kvinnligt. Medan den andra bakom en glad och pikant och rikt skiftande skråpuk döljer ett tomt och intetsägande anlete — det kan någon gång få uttryck, men då ett kallt och groft.

Berättelsens afsikt är intet trångt och reaktionärt försvar för äktenskapets helgd under alla förhållanden; tendensen är ej riktad mot skilsmässa i allmänhet, men den är en varning — en allvarlig och varm maning att ej ge sig ut på nattgammal is