Ord och Bild: 1900

»VINTERGATAN» I VÄFSTOLEN.

OM DEN GAMLA NORSKA BILDVÄFNADSKONSTEN OCH DESS PÅNYTTFÖDELSE.

AF ANN MARGRET HOLMGREN F. TERSMEDEN.

Med 9 bilder.

CEORGE EGERTON säger om Norge: JF »Det ligger en trolldom öfver det landet». Och det är så: om man färdas en tid där fjälltopparna se ut som om de nådde halfvägs till månen och björken frodas och doftar vid foten af den omätliga bräens eviga is, då kastar man ifrån sig alla vedertagna mått och begrepp och tror på det vidunderliga.

På samma sätt kan det gå en, om man studerar enstaka företeelser inom det norska folket, som i mångt och mycket afspeglar sitt lands natur. Man befinner sig plötsligen inför något sagolikt gigantiskt, något som med ett tag springer öfver alla gränser likasom med trolldomsmakt.

Till sådana företeelser vill jag räkna den norska bildväfnadskonstens pånyttfödelse ur det lilla frö af äkta gammal

norsk väfkonst, som låg gömdt hos ett par bondkvinnor innerst i Sogn. Som med ett »Sesam öppna dig» har på endast ett tiotal år framtrollats, i främsta rummet af Frida Hansen, underfulla praktblommor af väfnader, till hvilka intet sidostycke i vår tid kan uppvisas.

Försöker man att följa den norska bildväfnadens och väggbonadens historiska tråd, leder den ända in i sagans dunkla tidehvarf. Redan i Eddan, i Völsunga-sagan m. fl. omtalas, att kvinnorna väfva bilder af männens hjältedåd och utstyra väggarna vid festliga tillfällen med väfnader.

Brynhild Budledatter, som säges varit synnerligen kunnig i sådant, väfver en