Ord och Bild: 1900

ETT MÖTE.

41

lians, ty hvarje barn i Landevennec hade reda på att han endast med knapp nöd undgått att bli uppäten af en varg en natt, då han återvände från fisket. Att han var vid lif, hade han en granne att tacka för, men som han blifvit biten i armen, trodde han hela vintern, att han skulle bli galen, ty enligt hans tanke hade besten, som anföll honom, haft vattuskräck. Om det vilddjur, som dödat den olyckliga i huset på heden, visste man intet annat, än att det måtte blifvit skrämdt af ett plötsligt buller, ty bredvid hvad det i sitt raseri lämnat kvar af liket lågo endast några sönderslitna klädnings-

trasor, och i den första skräckslagna häpenheten sporde man blott, hur det arma offret kommit att öppna dörren. Men när man hunnit tänka sig om, förstod man ju strax, att hon trodde det var mor Lefort, som famlat på låset. Det var icke första gången en varg vågat sig fram till byn och strukit omkring husknutarne som en människa. Men till minne af hvad som skett i huset på heden lät dess ägarinna resa ett träkors vid ingången och plantera en ensam och dyster cypress på sin släktings graf. Det var ju en gammal flicka.

ETT RUNEBERGS-PORTRÄTT.

Med i bild.

På det vackra Stråisnäs i Östergötland, ej långt från Boxholms bruk, bodde i midten af detta århundrade bergmästaren Carl Sjögreen, Atterboms, Lindblads och P. U. Kernells vän. Som sådan och som kompositör af den allbekanta »Stjärnsången» med ord af Tegnér har han inristat sitt namn i den svenska kulturens häfder. — Atterbom tillägnade sjette (och sista) delen af sina »Svenska siare och skalder» till Adolf Lindblad och Carl Sjögreen. Han talar där om »de dagar, då vi alla voro unga, då i Uppsala Bellmans kväden klingade från Kernells läppar, då hans täcka Bleckenstad för oss samfäldt upplät sitt gästvänliga tjäll och sina leende omgifningar, under det mina tankar bodde på Lycksalighetens ö och edra började sina morgonfärder i tondiktningens

härliga rymder---alla mina glada

sommarvistelser i en oförgätlig födelsebygd, på det vackra Stråisnäs, hos den ädle tonsättare, genom hvilken »Stjärn-

sången» blifvit folksång; alla de fröjder mig beskärts af det själfulla snille, hvars skapelser, ledande sina ursprungsådror lika ur fantasiens och ur hjärtats innersta djup i Sverige grundat en ny skola

af Musikens och Poesiens förening»----

Denna Carl Sjögreen, hvilken i sin musik ej var och ej ville vara mer än dilettant, satte ock melodi till åtskilliga af »Onkel Adams», C. A. Wetterbergh.^, visor och smådikter. »Onkel Adam » hade en bror, Julius Alexis Wetterbergh, som i sin ungdom gifvit ovanligt vackra löften som målare, särskildt som porträttmålare. Tyvärr hemföll han redan tidigt åt dryckenskap, och hans målningar bära starka spår af stillastående och förfall. Ett af denne måladt porträtt af J. L. Runeberg skänktes af Onkel Adam till Carl Sjögreen på Stråisnäs, och detta porträtt har i dessa dagar af Carl Sjö-greens brorson, jägmästaren Carl Magnus Sjögreen, som gåfva öfverlämnats till Nationalmuseum för att införlifvas