Ord och Bild: 1900

LUNGSIKTIG.

Af ANNA M. ROOS.

REDAN länge hade Marika haft klart för sig, att det ur flere synpunkter trefligaste och fördelaktigaste dödssätt hon kunde välja vore galopperande lungsot. Visserligen hade hon förut hyst ett djupt förakt för en neslig strådöd, hade i själfva verket alltsedan sitt sjunde lefnadsår — denna betydelsefulla brytningstid, då människan börjar lefva ett medvetet inre lif — med harm afvisat tanken på att något så tarfligt som att dö i sin säng skulle kunna hända henne. Men under den period som ligger emellan det sjunde och det sjuttonde lefnadsåret gäckas många mänskliga förhoppningar, och Marika hade så småningom kommit till en smärtsam klarhet beträffande det faktum att

j

för en flicka, som har oturen tillhöra ett ordnadt samhälle och en respektabel familj i ett civiliseraclt land med fredliga tendenser och ett tempereradt klimat, äro utsikterna till att råka ut för lejon eller grizzlybjörnar eller indianer eller till att komma ut i krig ytterst små — i synnerhet om hennes föräldrar äro sådana, att de kunna antagas komma att energiskt motsätta sig det annars lätt utförbara projektet att fara ned till Balkanhalfön, kortklippa sitt hår, förkläda sig till man och kämpa mot turkarna.

Äfven beträffande skeppsbrott och eldsvådor hade Marikas förra glada op-

timism förbytts i en sorgbunden skepticism. Ramlade någon i vattnet, så aldrig var det, när hon var i närheten och kunde få tillfälle hoppa i, och i fråga om eldsvådor hade hon haft en högst nedslående erfarenhet för ett par somrar se'n. En af en nedfallen raketstång förorsakad eldsvåda i den villa hon bebodde hade nämligen slutat med ett det ömkligaste fiasko, i det den — efter att ha gett villans invånare tid att packa ned alla sina tillhörigheter i koffertar — lät sig beskedligt släckas medelst ett par mindre handsprutor. Efter detta slag af ödet sade Marika till sig själf, icke utan bitterhet, att för henne skulle det säkerligen aldrig komma något tillfälle att krypa uppför en brandstege och rädda folk i hopknutna lakan, utan när hon vore med, skulle förstås alltid brandkåren komma för tidigt. Och hon kände med dysterhet i sin själ, att då den tid kommit, att man icke ens tror på eldsvådor mer utan inser, att de i verkligheten aldrig bli så roliga som de kunde vara — då är i själfva verket den bästa delen af ens ungdom förbi!

Med den visdom som år och brustna förhoppningar skänka hade hon nu, som sagdt, sänkt sina pretentioner till en galopperande lungsot. Det var åtskilliga fördelar förenade med denna sjukdom. För det första dog man i allmänhet ung. Och Marika hade alltid haft klart för