Ord och Bild: 1900

UR BOKMARKNADEN.

I73

värld, all möjlighet att få se den». Men ett måste vi tro och hoppas på samt mystiskt älska — tanken att förnuftet trots allt är världens yttersta grund, lag och ändamål.

Här framträder emellertid tills vidare en mörk punkt i den norströmska filosofien: huru förhåller sig förnuftet till det myckna icke förnuftiga i världen? »Hvem kan utan dum förmätenhet påstå», utbrister Norström med välgörande öppenhet, »att han förstår naturen och att han finner för-. nuftig plan och mening i allt hvad där är och tilldrager sig» ? Men vi veta ej om Norström nöjer sig med ett så närliggande svar som det, att tillvaron är förnuftigt bestämbar och partielt förnuftig.

Vi måste här afbryta våra summariska antydningar om vissa grundtankar i den norströmska filosofien. Denna är till för att studeras och icke för att inhämtas genom ett flyktigt referat. Ty den är verkligen ingen hvardagsfilosofi utan sprungen ur en djupt och ytterst skarpsinnigt anlagd personlighet. Huruvida den det oaktadt bär framtid i sitt sköte, därom våga vi icke hysa någon åsikt. Men visst är, att det är något spirande och anderikt öfver denna nya filosofi, och för sin upphofsman är den faktiskt liktydig med en fruktbar princip, hvilket röjer sig bland annat i det potenserade för-

fattarskap, som Norström sedan en tid utöfvat. I hvarje fall är det en heder för den svenska filosofien att hafva en tänkare af den pondus som Norströms. Angående hans historiska ställning är det för tidigt att yttra sig. Att Norström är en bo-strömianismens lärjunge är obestridligt, men om man skall betrakta hans filosofi som en konsekvent fortbildning af denna vår specifikt nationela filosofi, hvilken då i den samma skulle nått sin rätta afslutning, eller om man skall betrakta den som en ny utgångspunkt för svenskt filosofiskt tänkande, tillkommer det framtiden att bedöma. Naturligtvis innehåller det norströmska systemet redan i sina grundtankar åtskilligt, som uppfordrar till kritik, af kraftigt personlig färgläggning som det är och icke så sällan rent af paradoxt vågsamt i sina uttalanden. Men i tre hufvudpunkter kunna vi ansluta oss till det samma: vi acceptera' dess metafysiska agnosticism, dess tendens att tillerkänna den empiriska verklighetsuppfattningen en grundläggande betydelse samt dess häfdande af idéns regulativa makt. Med dess teologiska medgifvanden och neoplatonska förnuftsmystik sympatisera vi däremot mindre. Vi tro icke, att dessa drag är uttryck för »en modern ståndpunkt i filosofien».

Oktober iSçç.

UR BOKMARKNADEN.

Selma Lagerlöf, Drottningar i Kungahälla jämte andra berättelser. Sthlm. Alb. Bonnier. — En herrgårdssägen. Illustrerad af Georg Pauli. (Nordiskt Familjebibliotek IV.) Sthlm. Alb. Bonnier.

HVEM kan som Gösta Berlings-sagans diktarinna låta oss »se syner ur det försvunna och andas drömmarnas luft»! Hvem kan som hon väfva vackra, brokiga bonader och förhängen i gamla fantasirika och dock strängt regelbundna mönster; hvem kan så väcka gamla skendöda själar till nytt, ungt lif och klarlägga tanken och meningen i gamla underliga herrgårdssägner och tolka gamla mörka, vidskepliga medeltidslegender, så att de klinga som höga hymner och djupa, framtidsdigra profetior!

Den religiösa tendens, som ligger gömd i åtskilliga, kanske de flesta af hennes berättelser, blir visserligen i längden något enformig. Den är i grund och botten väl lifsfientlig, väl ensidigt andlig och serafisk, någon enstaka gång t. o. m. med ett stänk af änglablek sentimentalitet. Det händer, att man tröttnar på alla dessa helgon och troshjältar, och det händer, att författarinnans härliga, i hvarje vändning och bild mäktigt ursprungliga och personliga stil någon gång kan stelna till manér, att ett och annat uttryck, en och annan liknelse kan verka som en matt kopia af ett äldre original af hennes egen hand. Dessa intryck har jag fått af några bland