Sida 41
KYRASSIEREN I TRETTIOĂ RIGA KRIGET.
25
Vi hafva genom nÄgra belysande exempel gifvit antydan om gÄngen af den helleniska skulpturens utveckling under de Ärhundraden, dÄ konsten gaf skönhetens form Ät den helleniska andens rika innehÄll och dÀrmed gjorde en insats i mÀnsklighetens utveckling, som knappast kan öf-verskattas. Under den lifgifvande vÀrmen
frÄn den entusiasm för det sköna, som de under slutet af medeltiden Äter i ljuset framdragna spridda lÀmningarna af antikens konst framkallade, vÀxte och utvecklade sig den moderna konsten. MÄ denna i de nyttiga patentens Ärhundrade, som tyckes stunda, ej af brist pÄ entusiasm förkrympa, förtvina och dö!
KYRASSIEREN I TRETTIOĂ RIGA KRIGET.
AF HUGO GYLLANDER.
Min mor Àr ett leende blott nr det gömda, min far Àr en skugga bland lÀngesen glömda,
mitt hem bÀr jag med pÄ min hÀst. DÀr plundring Àr fri, blir hvart land tili
ett Gosen.
I morgon hos svensken, i dag hos fransosen, Àr jag stÀndigt, dÀr bytet Àr bÀst.
Jag lÄter mig drifvas, jag irrar med strömmen.
Förbi flyga stĂ€der och fĂ€lt som i drömmen vid skrik och vid tramp af armĂ©n. â Ett ryttarelif Ă€r som skenande fĂ„len: Man somnar i Saxen, man vaknar i Polen, och man dör i ett dike vid Rhen.
Ett stÀndigt »qui vive» utan början och Ànda, ett tÀrningsspels nycker, ett blodigt »kanhÀnda»,
och aldrig en grund, som stĂ„r fast. â Men grĂ„nad i harnesk och munter till sinnes, jag böjer mig lugnt för mitt öde och minnes, att jag skapats till Herrens kvast.
NÀr borgarn blir dÄsig och nackstyf af
friden,
dÄ kallar basunen frÄn himlen till striden, och Zebaoth höjer sig vred. Mig tar han till kvast och dig tar han till
vÀrja,
men hans Àr dock handen, nÀr lÄgorna hÀrja, nÀr jag ropar: »SlÄ ned! SlÄ ned!»
DĂ„ jublar mitt hjĂ€rta och lifssaften svallar, dĂ„ sopar jag fraih öfver grafvar och vallar â
Och jag kÀnner min gÀrning Àr god!--
Hvad ynkligt han handlat, hvad skÀndligt
han velat,
hvad Àn han har brutit och syndat och felat, försonar en man med sitt blod.
Man skrifver och pratar om gode och onde! Men vÀrlden Àr icke skapt af en bonde, som ej ser bortom Àgornas grÀns. Den har kÀrlek och hat, den har glÀdje
och pina.
Och allt blandas hop till det gÄtfulla fina, som lockar och smeker och brÀnns.
Det Ă€r lif â har sĂ„ varit, och sĂ„ det förblifver. â
Den ene han bygger, den andre han rifver.
Jag sÀljer mitt blod för en slant.
Jag lÀskar min Strupe och slÀnger min tÀrning
och drager ett spÄr af min blodiga gÀrning
frÄn Böhmen ocli upp till Brabant.
----