Ord och Bild: 1900

KYRASSIEREN I TRETTIOÅRIGA KRIGET.

25

Vi hafva genom några belysande exempel gifvit antydan om gången af den helleniska skulpturens utveckling under de århundraden, då konsten gaf skönhetens form åt den helleniska andens rika innehåll och därmed gjorde en insats i mänsklighetens utveckling, som knappast kan öf-verskattas. Under den lifgifvande värmen

från den entusiasm för det sköna, som de under slutet af medeltiden åter i ljuset framdragna spridda lämningarna af antikens konst framkallade, växte och utvecklade sig den moderna konsten. Må denna i de nyttiga patentens århundrade, som tyckes stunda, ej af brist på entusiasm förkrympa, förtvina och dö!

KYRASSIEREN I TRETTIOÅRIGA KRIGET.

AF HUGO GYLLANDER.

Min mor är ett leende blott nr det gömda, min far är en skugga bland längesen glömda,

mitt hem bär jag med på min häst. Där plundring är fri, blir hvart land tili

ett Gosen.

I morgon hos svensken, i dag hos fransosen, är jag ständigt, där bytet är bäst.

Jag låter mig drifvas, jag irrar med strömmen.

Förbi flyga städer och fält som i drömmen vid skrik och vid tramp af armén. — Ett ryttarelif är som skenande fålen: Man somnar i Saxen, man vaknar i Polen, och man dör i ett dike vid Rhen.

Ett ständigt »qui vive» utan början och ända, ett tärningsspels nycker, ett blodigt »kanhända»,

och aldrig en grund, som står fast. — Men grånad i harnesk och munter till sinnes, jag böjer mig lugnt för mitt öde och minnes, att jag skapats till Herrens kvast.

När borgarn blir dåsig och nackstyf af

friden,

då kallar basunen från himlen till striden, och Zebaoth höjer sig vred. Mig tar han till kvast och dig tar han till

värja,

men hans är dock handen, när lågorna härja, när jag ropar: »Slå ned! Slå ned!»

Då jublar mitt hjärta och lifssaften svallar, då sopar jag fraih öfver grafvar och vallar —

Och jag känner min gärning är god!--

Hvad ynkligt han handlat, hvad skändligt

han velat,

hvad än han har brutit och syndat och felat, försonar en man med sitt blod.

Man skrifver och pratar om gode och onde! Men världen är icke skapt af en bonde, som ej ser bortom ägornas gräns. Den har kärlek och hat, den har glädje

och pina.

Och allt blandas hop till det gåtfulla fina, som lockar och smeker och bränns.

Det är lif — har så varit, och så det förblifver. —

Den ene han bygger, den andre han rifver.

Jag säljer mitt blod för en slant.

Jag läskar min Strupe och slänger min tärning

och drager ett spår af min blodiga gärning

från Böhmen ocli upp till Brabant.

----