Ord och Bild: 1900

368

POUL LEVIN.

sam; den romerske skalden Propertius, hvilken skref om det i Augustus' tidehvarf, som uppvisade alldeles samma fenomen, har den äkta tonen i en liten elegi, skälfvande af själfupplefvelsens poesi, — Zola har först och främst hämtat sitt vetande från läkarna, och ibland är det som om sjukdomshistorien hade stigit rätt in i romanen.

Därför äro bipersonerna bäst lyckade. Där finnas skildringar af det lägsta paris-lifvet, som icke stå under de gripande skildringarna af anarkistlifvet i Paris, och där finnas sidohandlingar, som ligga i konstens klaraste ljus.

Men detta förändrar icke hufvudintryc-ket af romanen. Och därtill kommer, att den på den afgörande punkten är oklar. Menar Zola verkligen på allvar, att vi skola rifva ned städerna och flytta ut på landet? Han låter bokens vise man säga det: vi måste öfvergifva städerna för att lefva landsbygdens kraftiga och fruktsamma lif — det är Rousseau om igen, ända till krafvet att mödrarna själfva skola amma sina barn. Det föres vidare i boken en kamp mot republiken. »Ett folk kan icke lefva lyckligt under en demokratisk konstitution, om

icke sederna äro enkla och lefnadsvillkoren ungefär lika», men denna sats står tämligen isolerad, och en undersökning rörande betingelserna för att människorna någonsin skola kunna bli lika finner man icke.

Genom sitt obarmhärtiga blottande af samhällets sjukdom och genom de vaga drömmerierna om den nya samfundsordningen är Fruktsamhet ett märkligt tidens tecken. Kanske socialdemokraterna komma att slå mynt af boken, det är möjligt, både därför att dess polemik liknar deras och därför att dess framtidsprogram är lika vagt som deras. Men till ett återupptagande af den där gamla diskussionen inbjuder verket icke, emedan det hvarken genom sina rä-sonnemang eller genom sin konst lägger några nya värden i dagen.

Boken är agitation. Orimlig, opoetisk, ensidig som en agitators svada, tröttande som den genom sina eviga upprepningar. På det sättet öfvertygas ingen, och lifvets gång förändras icke genom sådant. Hur skulle också den kamp mellan viljorna, det sträfvande mot olika mål, olika lycka, olika ansvar, som är lifvet, kunna hejdas af ett klubbslag — ett klubbslag i luften!

I NATTEN.

AF STEFAN JOHANSSON.

I natten, gyllenblå och sval, när skimret i dess högtidssal min vandring lyckliggör, af rymdens klocka, djup och mild, som klämtar ljust i månens bild, en fjärran ton jag hör.

Det kännes som ett hjärta slog i susande och enslig skog, i dunklet under skyn, som djupt i nattens tystnad flöt en gyllne flod och drömlikt göt sitt ljus i vandrarns syn.

Men långt på fjällets öde stig en sorgsen stämma ropar mig, jag känner den så väl. I tystnadens och dimmans skrud den är ett ensligt återljud af trängtan i min själ.

Du strålande och bleka natt,

ett guldstoft af ditt drömlifs skatt

har fallit till min strand

och ger en öfverjordisk fred

åt drömmarns dunkla vandringsled

och rymdens ljusa land!