Ord och Bild: 1900

NATURENS RÖST.

Af EFRAIM ROSENIUS.

Har du hört i vårens ljusning hela dagen göken gala, lärkan drilla, trasten tala och af lust och lifsberusning liar ditt eget hjärta bankar! Har du lyssnat till då höstens grafsuck sakta genomfarit gula löf, hur liksom röstens tonfall samma tonfall varit som i dina egna tankar, då de grubbla, då de klaga öfver lifvets korta saga.

Starka äro stormens sånger, mäkta slå ett berg i flisor, veka äro västans visor, vekare dock tusen gånger tystnaden i djupa skogen. Smög ej stundom fram därinne, när all världen öfvergaf dig, under trädens hvalf ett minne utaf den som mest höll af dig, henne som förblef dig trogen bortom döden, liksom slöte hon dig ännu i sitt sköte.

När en lidelse har tändt ett bål uti din själ och samman störtar allt i röda flamman, har du icke hört och känt det som då brand i skogen härjar? Hur det jämrar, hur det kvider, då de ranka furor vackla! Och när natten flyr omsider och en morgongrynings fackla himlen blekt i rosa färgar, står din ungskog som en vålnad af sitt fordom, svart, förkolnad.

Ande uti stoftet bunden, mänskoson af kvinna buren, du har blodsband med naturen, blodsband ifrån födslostunden. Därför till din egen formar du naturens ro och längtan, insjön dina drömmar drömmer, toner till ditt väsens trängtan hafvets melodidjup gömmer, och i vårens intågsstormar som i pulsar ungdomsvarma samma lifvets röster larma.

Modersminne! När allt annat som var kärt en gång i lifvet ligger sudladt, sönderrifven vräkt i smutsen och förbannadt, likt en helig stjärna går du öfver dunkla enslingsleden, lysande till mål och klarhet vandraren på öde heden, och med undrets underbarhet tindrande och stilla står du, då den vilsne funnit åter kärleken, som allt förlåter.

Kärleken, som allt förklarar, som ser djupt i ve och villa, som ser stort uti det lilla, det förskymda uppenbarar. Kärleken som gräns ej känner! Modersbandet sammanknöt oss, från det tidens morgon bräckte och i samma världsfamn slöt oss, cell vid cell och släkt vid släkte. Blod som fryser, blod som bränner, samma saft i bägge blandas: Ett är allt som rörs och andas.