Sida 716
656
GERHARD GRAN.
öfver hela det intellektuela lifvet, Ànda in i fackstudierna.
3. Klarast begrepp om rörelsens karaktÀr fÄ vi dock genom att betrakta den sÄ som den yttrar sig inom filosofien, konstuppfattningen och religionen.
4. De romantiska filosoferna utmÀrka sig för sin ÄtrÄ att uppfatta allt. De tvÄ epokgörande tÀnkarna Àro Fichte och Schelling, som bÀgge tvÄ bygga pÄ identitetssÀttningen eller pÄ den öfvertygelsen, att tanke och natur Àro ett;.men under det Fichte konstruerar naturen ur tanken och sÄlunda ger anledning till den romantiska godtyckligheten, drager Schelling tanken ut ur naturen och ger
anledning till det romantiska natursvÀrmeriet.
5. Schelling lÀrde, att den konstnÀrliga genialiteten var den högsta uppenbarelseformen för vÀrldssjÀlen.
DÀrpÄ grundades den romantiska konsten och konstnÀrsförgudningen, enligt hvilken konsten blef sÄ godt som all mÀnsklig strÀfvans mÄl.
6. Till och med religionen blef konstens tjÀnare; den religiösa andakten fick sitt vÀrde dÀraf, att den var konstnjutning; och dÄ romantikerna gingo öfver till katolicismen, var det emedan den gammalkatolska konsten hade förvandlat deras hjÀrtan.
I SNĂN.
Af MARIA RIECK-MULLER.
7ĂR det lĂ€nge har varit barvinter, och bĂ„de mĂ€nniskorna och den nakna, kalla naturen trĂ„ efter snön â den hvita, mjuka snön, som gör allt sĂ„ vackert igen â dĂ„ hĂ€nder ofta, att den kommer pĂ„ en gĂ„ng i sĂ„ vĂ€ldiga massor, att den vĂ€cker skrĂ€ck. Den förintar och begrafver.
Sista lördagen före jul var det ett sÄdant dÀr herrans vÀder.
Den snö, som fallit förr under vintern, hade smÀlt undan allt eftersom den kommit, och nu var det barmark igen.
Om natten hade det dragit som en slöja öfver mÄnen, och mÄngÄrden stod vid och dunkel. Den gick nÀstan i ett med molnen, hvilka samlade sig till en enda svartgrÄ fÀll och sedan lade sig som en tjock lök lÀngs efter bergkammarna.
Fram emot morgonen syntes ej mÄnen lÀngre.
Luften hade blifvit tung, och öfver glanskisen lade sig som en tunn, fin hinna. Det var nĂ„gonting â och det var Ă€ndĂ„ ingenting.
Men sĂ„ började helt sakta smĂ„ lĂ€tta fjun komma dansande liksom för ro skull. De hvirflade rundt i luften och stannade â hvar som helst pĂ„ grenar och strĂ„n, i tufvornas ris och i de tillfrusna, skarpa vĂ€gspĂ„ren, men bara för att Ă€ter svinga sig upp och byta plats. Och sĂ„ höll det pĂ„ en stund, tills marken sĂ„g ut som om ett tunnt grĂ„hvitt nĂ€t blifvit kastadt ut öfver den.
NĂ€r dagsljuset blef starkare, togo Ă€fven snöflingorna bestĂ€mdare former. Ănnu voro de lĂ€tta och fjunlika men hvirflade omkring allt tĂ€tare och mer
