Ord och Bild: 1900

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.

Af KARL HEDBERG. Med 7 bilder.

ATT den stora publiken ansåg det vara ett missgrepp af Dramatiska teatern att upptaga »Romeo och Julia» på sin spellista, visade den så tydligt som möjligt genom att icke infinna sig de aftnar, då detta stycke gafs. Och det skäl, med hvilket den urskuldade sig för denna sin frånvaro, var synbarligen i all sin enkelhet följande: »Romeo och Julia», ja, den känna vi ju till! Vi ha nu hort operan i många herrans år, njutit af Gounods vackra och öron-smekande musik, lyssnat till vår förste tenors fagra toner och veta till punkt och pricka innehållet i den — hvad skall det då tjäna till att gå och se skådespelet, som visserligen måste vara bra, eftersom Shakspere har skrifvit det, men som naturligtvis är tämligen långtrådigt — det är ju så gammalt — och där det inte finns någon musik! Nej, det kan verkligen icke hända oss!

Detta resonemang har dock utom allt annat det felet att i en punkt vara alldeles oriktigt. Det finns nämligen musik i dramat »Romeo och Julia», visserligen en ordets musik, men af så betagande klangskönhet och stämningsrikedom, att den bör kunna skänka ett någorlunda öfvadt öra samma njutning som en opera, så vacker den nu än må synas eller vara. Allt hvad lifvet rymmer, glädje, lycka, sorg, hat, förtviflan, kval, ungdomlig uppbrusning, manlig resignation, åldrig vishet, brusar i mäktiga ackord åhörarna till mötes i detta Shaksperes härliga ungdomsverk, det verk i hvilket skalden första gången uppenbarade hela vidden af sitt snille, och som sedan ingen annan än han själf kunnat öfverträffa.

Den likgiltighet, hvarmed »Romeo och Julia» emottogs af Stockholms teaterpublik, visar därför, att det växande intresse för god dramatik, som den de senaste åren lagt i dagen, ännu behöfver mycket utvecklas och förkofras.

Dock — det är kanske orätt denna gång att skjuta hela skulden på publiken. Hade Dramatiska teatern lyckats förläna skådespelet ett utförande, som varit detsamma fullt värdigt, är det ju möjligt, att resultatet blifvit något annorlunda — jag vill åtminstone bjuda till att tro det. Men nu lyckades teatern endast visa sin goda vilja, hvilket särskildt i fråga om en sådan pjes som »Romeo och Julia» tyvärr icke är nog, och öfver huru få krafter för det högre skådespelet den för närvarande förfogar. En sådan kraft äger den likväl, som genom hela sin personlighet, sitt skaplynne och sin begåfning så väl lämpar sig för den ena af hufvudrolerna, att ensamt det kunnat uppväga alla vansklighe-terna •— jag menar herr August Palme som Romeo. Så mycket större missräkning blef det att se, huru litet skådespelaren i allmänhet infriade de stora förhoppningar man hade rätt att fästa vid honom i denna rol. Intentionerna voro nog riktiga, men de utfördes, trots enstaka goda detaljer, på ett så matt, färglöst sätt, att totalbilden af denna strålande ynglingagestalt, i hvilken allt hvad som finns af ungdomligt drömmeri, ungdomlig kärleksträngtan och lifs-berusning är förkroppsligadt, blef allt annat än den riktiga. Bäst gjordes sista akten, i hvilken herr Palmes spel till och