Sida 520
ANNA PETTERSSON-NORRIE.
Af CARL G. LAURIN. Med 2 bilder.
DET finnes ett specielt svenskt hyckleri, naivare och dÀrför mindre vedervÀrdigt Àn det, som Thackeray gisslar. Man finner det ofta i riksdagen, dÄ det Àr frÄga om nÄgon sÀrskildt viktig sak, sÄsom rÀtten att förtÀra punsch under ÄskÄdandet af en varietéförestÀllning eller en restaurants konstnÀrliga utsmyckning eller nÄgot dylikt i nationens lif djupare ingripande, som kan föranleda det i vÄr riksdag endast i sÀllsynta och allvarliga fall anvÀnda högtidliga interpellerandet. DÄ fÄr man höra gamla likörkÀnnare stammande frÄga sig sjÀlfva och kammaren, i nödfall Àfven regeringen, om ej punsch Àr nÄgon sorts sockrad och sprithaltig dryck, fÄr se vid grafvens rand stapplande gubbar blekna af fasa, dÄ
urringningens betydelse för sÀllskapslifvet ur statsrÀttslig och etisk synpunkt skildras af nÄgon mera djÀrft anlagd senator. Eller fÄr man under ljudeliga verop öfver ett Àlskadt fosterlands förfall höra, att ingen hederlig kvinna kan besöka en viss restaurant med upprörande mÄlningar, men dÄ man, tyngd af samvetsförebrÄelser, med ögonen i tallriken intager sin mÄltid pÄ det i vÄr riksdagshistoria oftast förekommande matstÀllet, finner man sig till sin hÀpnad vara omgifven just af de strÀnga herrar och rodnande damer, som man pÄ förmiddagen sÄg i kammaren och pÄ dess lÀktare. De ha med svenskens erkÀndt goda fattningsgÄfva pÄ ett par timmar lyckats fatta betydelsen af och det tillÄtliga i bÄde punsch, urring-
