Ord och Bild: 1900

LIV.

Novellett af SIGBJÖRN OBSTFELDER. Öfversättning från norskan för »Ord och bild».

DET finnes i en stor stad dunkla vrår, undangömda gator med besynnerliga namn, namn som väcka aningar om ett lifvets skumrask, hvari mycket försiggår, som icke en gång böcker veta något om.

Jag bor nu vid en sådan gata. Det är så tyst i den. Det kan hända att en mjölkkärra kör förbi eller en kolvagn eller att en skärslipare går från hus till hus. Men efteråt blir det dubbelt så tyst.

Inga rika eller »fina» människor ser jag, ingen af dem som stå i tidningarna eller i statskalendern. Och likväl hafva de, som jag möter, så mycken adel i ögonen. Hvem vet? Kanhända hafva de däruppe i de stora mörka stenhusen en hemlighet: ett ljust hörnrum, en kanariefågel, en katt bland blommorna i fönstret, en ärfd teservis af gammalt porslin.

När jag om kvällarna kommer hem och från storgatorna svänger in i min gränd, begifva sig mina tankar in i en ny, egendomlig värld. Det finnes intet som öfverröstar dem här.

Icke långt från min bostad finnes det ett källarkafé, som jag ofta besöker, när det skymmer. Det är då vanligtvis tomt. Jag trifs så väl med att sitta där. Jag kan blifva sittande där så länge, så länge.

Ord och bild, g:e årg.

Jag vet knappast, hvarför jag tycker om det. Jag tror att oftast tänker jag icke en gång, har blott en känsla af fred, af att alltsamman är tyst nu, att de stora, tunga spörsmålen och de förfärliga tviflen och allt det där patetiska, det finns icke där, af att jag andas stilla och människor gå omkring mig och syssla och lefva så ljudlöst, utan klagan och utan att fordra att just jag skall taga del däri.

Så kan det också komma bilder och minnen, något liksom långt bortifrån, skogssus, hafssus, barndom i sol. Det gör icke ondt. Det är icke mera något som rifver upp inom mig. Nej, det är som laternamagica-syner, som mjukt glida förbi mig där nere i källaren, under det att jag långsamt dricker kaffet.

Det är visst något af det samma som man känner, när man en sommardag sitter i en liten landtkyrka. Dörrarna stå öppna. Hödoft smyger sig in. Och bortöfver golfvet här mot altaret flyta färgade solstrimmor. Dem sitter man och ser på, och allt annat blir som dröm.

Ja, allt annat blir dröm.

Jag känner ju några få människor i denna stad, men det är sällan jag besöker dem. Och jag gör det med en egendomlig rädsla. Det är som vore

39