Sida 728
INTRYCK FRĂ N LE GRAND PALAIS DES BEAUX-ARTS.
PARIS 1900.
Af CARL G. LAURIN. Med 8 bilder.
INOM det stora konstpalatset har man samlat det mesta af 1800-talets konst. Ett konsthistoriskt Ă„rhundrade med sin repetitionskurs af alla stilar, ett vetenskapligt Ă„rhundrade, dĂ€rom talar museiuppstĂ€ll-ningen, ett arbetsamt Ă„rhundrade och slutligen ett Ă„rhundrade, dĂ„ skönhetsdyrkarna och de konstnĂ€rliga intressena fingo maka sig lĂ€ngst ner pĂ„ rangskalan som de onyttigaste i samhĂ€llet. â Det Ă€r med en kĂ€nsla af bitterhet man blickar pĂ„ salarnas Ă€ndlösa perspektiv, dĂ€r alla dessa taflor hĂ€nga, som kostat sĂ„ mycken kamp, som vĂ€ckt sĂ„ mycken förbittring och hĂ„n och som i de flesta fall inbragt sina skapare sĂ„ liten reel valuta i penningar och ideel i beundran. HĂ€r hĂ€nga dessa konstverk under statens och uniformerade vaktmĂ€stares hĂ€gn, taflor som »den sundt tĂ€nkande allmĂ€nheten» pĂ„ sin tid bestĂ„tt sĂ„ mĂ„nga enkla kvickheter och hvilkas mĂ€stare sĂ„ smĂ„ningom fatt sig ett monument pĂ„ sin fattiggraf och ett varmhjĂ€rtadt tal af le ministre des beatix-arts.
Det Àr en vanlig men ganska tvifvelaktig tröst, att de goda taflorna nog sÄ smÄningom komma in pÄ respektive muséer. Men det Àr en otvifvelaktig olycka, att sÄ mycken god personlig och originel konst fÄr gÄ förlorad för den publik, som borde allra bÀst kunna njuta af den, nÀmligen konstnÀrens egen samtid. Det blir i alla fall vÄr tids konst som bör kunna uttrycka vÄrt kÀnslolif klarast och bÀst. En konstbil-
dad 1600-tals hollÀndare bör ha njutit mer af Rembrandt Àn af antikens skulptur eller af Tizian, hur förtrÀfflig han Àn mÄ vara.
Det finnes sĂ„ mycket onödigt lidande, sĂ„ mycken onödig elakhet och dumhet, och det Ă€r pĂ„ detta man kommer att tĂ€nka, dĂ„ man ser en Daumiers, en Millets, en Manets nedhĂ„nade konstverk lysa bland all prĂ„lande banalitet och till leda omtuggade akademiska former. Hur stark mĂ„tte ej mĂ€nniskans motvilja vara mot det sanna och det sköna, om det ej upptrĂ€der i en sĂ„ trivial gestalt, att det mest lata sinne ej behöfver störas i sin andliga sömn! En annan nedslĂ„ende kĂ€nsla Ă€r den: Hvarför allt dettar Ha alla dessa kvadratkilometer mĂ„lad duk gladt mĂ€nniskosjĂ€lar sĂ„ starkt att all framfödandets vĂ„nda blifvit ersatt? Eller ha ej snarare, sedan konstnĂ€ren dött i grĂ€melse och fattigdom, nĂ„gra konsthandlare plockat ned taflorna frĂ„n sin vindr I hur mĂ„nga hem i det konstförstĂ„ndiga Frankrike ha de hĂ€ngt? I mycket fĂ„. â 1800-talet, det rikaste af alla flydda Ă„rhundraden, har varit gnidigt Ă€nda till girighet mot den goda konsten, som detta Ă„rhundrade har hatat med brackans förakt för det som ej förmĂ„r att göra sig betaldt. DĂ€rför fĂ„r man ej förvĂ„nas, om denna konstperiod, som frambragt sĂ„ mycket skönt och stort, ocksĂ„ i mĂ„nga fall har ett lidandets mĂ€rke pĂ„ sin panna, nĂ„got brustet och oharmoniskt, som de konsttider sakna, dĂ„ det fanns kĂ€rlek och stor offervillighet för
