Ord och Bild: 1900

78

paul verlaine.

då hunnit till den ålder, då själen ej längre förmår vara verksam utan då den, kvarhållen af en alltför stark kropp, tager sig den ro naturen ej unnar den. Efter döden återbördades hon till Skåne, där hon blifvit född, och hon ligger begrafven i Torrlösa kyrka, nära Trolleholm, utan att någon minnesvård finnes öfver henne.

Inledningsvis anfördes Tycho Brahes omdöme år 1594 om den beundrade systerns begåfning och kunskaper. Kanske lämpar det sig att efter bilden af hennes lif, tecknad med korta drag, sluta med ord, hvilka en dansk man trehundra år senare sagt om henne.

»Hun staar», säger professor J. A. Fredericia (i Tilskueren år 1898) »i tre-

dobbelt Henseende som Representant for Renässancens Paavirkning, ved hendes Sans for Videnskaben, ved hendes poetiske Trang ud over Folkedigtningens Form og ved hendes Kendskab til Klassiciteten. Som Kvinde betegner hun noget ubetinget nyt på dansk Jordbund.»

Anm. För uppsatsen ha användts: Danske Magazin 1 R. 2, 3, 4. D.; J. L. Heiberg; Urania dr 1846; F. R. Friis: Breve etc. om Tycho Brahe og hans Slägtninge, jämte handlingar ur arkiven i Marburg, Schleswig och Stockholm.

Grefve Birger Mörner har i Sverige i novellform omtalat legenden om *Fru Brahe till Erichsholm*, däri en del af det omtalade vers-brefvet förekommer, omsatt till prosa.

DRÖM.

EFTER PAUL VERLAINE.

Jag ser ibland, när jag i natten ensam gråter, en kvinna nalkas mig i sällsam drömsyns hägring. Hon svns mig hvarje gång" med ny och högre fägring och är densamma dock och älskar och förlåter.

Ilon älskar mig. Mitt lif, för världen gåtfullt slutet, vet hon att tyda ut allena ibland alla. När hennes tårar på min heta panna falla, det är som stilla majregn öfver fälten gjutet.

Hvad färg är hennes hår? — Jag kan det mer ej minnas. -Och hennes namn? — Jag vet ej, vet blott, att det klingar som ljuf musik, som sus af goda andars vingar.

Men hennes blick är ren som ingen jordisk kvinnas, och hennes röst, ett eko lik, ur fjärran svingadt, mig minner än 0111 kära röster, som förklingat.

Hugo Hultenberg.