Ord och Bild: 1900

århundradets sjukdom.

54I

tusen gestalter. Han har lefvat, säger han, hundratals lif. »Hvarje utpräglad individualitet aftrycker sig ideelt i mig eller rättare formar mig för ögonblicket efter sitt beläte, och jag behöfver endast se mig lefva i det ögonblicket för att fatta detta människonaturens nya tillvarelsesätt.» Han lefver icke — han ser sig lefva. »Alla föreställningar, principer, insikter och vanor utplånas i mig som krusningen på vågen, som vecken i ett moln; — — — jag är hemma öfverallt, emedan jag inte har något särskildt och utmärkande jag.»

Det är ett tragiskt öde att vara som Amiel, att känna sig äga möjlighet till allt och tvingas att stanna vid intet. Han är en fin och spirituel kritiker, hans idéer formas till tänkarens aforismer, och hans naturstämningar äro skaldens, men den spontana skapardriften felas. »Den som vill se fullkomligt klart, innan han beslutar sig», skrifver han, »den beslutar sig aldrig.»

Det är en lycka för världen och mänskligheten, att sådana som Amiel äro undantag. De kunna, som äfven han gör, åberopa sin släktskap med Faust. De bära, som denne Goethes hjälte, »åtråns outsläck-

liga brand och den oläkliga besvikelsens pina», men de äga icke en Fausts kraft, de vilja icke hejda minuten, de kunna icke lösa förtrollningen, gå ut ur sig själfva och handla. Det onda växer dem öfver hufvudet, Faust är icke nervsjuk som de, och han betraktar ej världen och människorna som en drömbild, en fantasmagori, flytande, utan fasta linjer. — — —

Amiels fall är intressant, men det har äfven en djupare innebörd. Amiel har så många själsfränder, alla äga vi något af honom, och det är däri faran ligger. Att icke mäkta vilja och handla är nationens och individens undergång; att döda all omedelbar lifsglädje är detsamma som att förtorka hjärtat, och att i verkligheten se en fiende, icke ett material att bearbeta, är att döma sig till en evig ensamhet, en allt förgiftande lifsångest.

Och tragiken ökas af medvetandet därom, att detta är en sjukdom man bär pä. Vi längta, som Amiel, efter hälsan, och vi förbanna det onda vi lida af. Bäfvande gå vi in i framtiden. Skall ett nytt sekel hjälpa oss?

ssöe

I VÅR TIDS LIFSFRÅGOR.

skrifter utgifna af sydney alrutz.

af n. j. Göransson.

T T NDFR ofvanstående titel har en perio-disk skriftsamling varit i bokhandeln synlig sedan 1897. Den vill företrädesvis omfatta religiösa, psykologiska öch sociala frågor. I meddelanden till allmänheten betonar utgifvaren, att skriftserien icke redigeras från någon bestämd religiös eller kyrklig ståndpunkt. Hvarje författare är själf ansvarig för innehållet i det bidrag han lämnar.

Utgifvaren öppnade serien med en skrift af egen hand: Om konfirmationens berättigande. De öfriga hittills utkomna häftena äro till största delen originaluppsatser af svenske författare: pastor A. Björk har skrifvit om Svedenborgs syner, docent C. A. Reuterskiöld om kyrkans bekännelseskrifter enligt svensk rätt, docent A. Hä-

gerström om filosofiens betydelse för människan, d:r E, Fehr om den religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897, docent V. Lundström om den svenske prästens humanistiska bildning, d:r Hj. Öhrvall om de sju världsgåtorna, docent F. von Schéele om själens odödlighet, professor G. Klein om den moderna bibelkritiken och vår religiösa tro, docent K. Hildebrand om arbetarnes föreningsrätt och rektor S. Almqvist om vetenskapernas bildningsvärden. Diskussionsinlägg om den religiösa trons förhållande till bibelkritiken samt om vetenskapernas bildningsvärden ha blifvit tillagda de respektive framställningarna i dessa ämnen. Af icke svenske skriftställare finnes en längre uppsats af den bekante professorn F. Max Möller i Oxford om