Ord och Bild: 1900

SVENSKT KONSTNÄRSKYNNE.

i33

den; från fattiga Norden skall det strömma öfver världen. — Vårt folk, liksom allt Nordens folk, vill bli ett föregångsfolk! Det känner med blygsel, att apans stadium är det lägsta i utvecklingen. Det själfständiga skapandets är det högsta. Dit upp vill det nå!

— Vänd ej hufvudet! Se ej mot söder! — Minns legenden om Loths hustru, när hon mot Herrans bud i fåvitsko vände sitt ansikte mot det förbjudna. En sten-stod blef hon. — Hur ofta har ej vårt eget folk, när det i trånad vändt sina

långa blickar mot söderns rikedomar, blifvit som förstenadt! Och aldrig var i dylika stunder »moder Sveas» stenstod så klassiskt ren som hennes fåfänga barn i sin yra trodde. Men den var mer lif-lös än gråstenen i dess egna karga hagar.

— Må vi i längtan och i kärlek bryta vår egen stenmark — och den skall få lif!

— Vankelmodige drömmare, se mot norr

— och tröttna icke. Se miraklet: Isblomman på ditt fönster rodnar! Förtrösta! — Ljuset kommer!

Stockholm i december i8çç.

TRE DIKTER.

Af ELLEN LUNDBERG, f. NYBLOM.

»GLÄDJEN GÄSTAR MITT HUS.»

Jag satt där trött, och arbetet gick sin tysta gång. Allt tycktes så gammalt, så tungt och nött, hvarken skratt eller sång lyste på dagens rinnande stunder, och dag utan glädje blir lång. — — Då var det som plötsligt en mäktig flod strömmat genom mitt bröst; det ljöd af en ung, en klingande röst, det sken omkring mig af ljus. Hvad var det? — Skedde ett under? Upp sprang jag! På tröskeln du stod med glans i blicken, med sträckta händer!

Det klang som af svingande klockors kläppar

det log emot mig med röda läppar,

lifvets domnade låga slog

varm och glad ur falnade bränder. —

Det var som jag väntat dig, där jag setat,

det var som jag vetat

du skulle komma till sist!

All min trötthet, min möda, min brist,

allt, hvad jag saknat,

allt var glömdt! Det var som jag vaknat, och då min hand du tog, sjöng inom 111ig i solblind lycka: »Glädjen, — glädjen gästar mitt hus!»