Ord och Bild: 1900

SILF VERSKRINET.

Af BO BERGMAN.

A SSESSOR WENDT satt en efter-/_\ middag i slutet af mars och läng-X tade, att det skulle bli mörkt.

Men himlen var isklar, och ljuset var den första vårens ljus, kallt som glimtar från ett knifblad. Han slängde tidningen och såg ut. Därnere gick en karl och tände lyktorna; han strök utefter väggarna som om han hade funnit sig själf öfverflödig och helst velat gömma sig till hösten. Gatan låg tom och bar. När en bryggar-vagn rullade förbi, skakade hela huset, och ett par glas på en hörnhylla stötte ihop med en liten förskrämd klang.

Det: var svårt för assessorn att hålla humöret uppe. Rummet föreföll honom olidligt i halfdagern; mahognyn och de gröna portièrerna och tapetens mörka färger hade aldrig gjort ett så dystert intryck. Skrifstolen såg ut som den kommit från en sessionssal, och i bokskåpet stodo böckerna stela och högtidliga som rättsbetjänter. Det hela var solidt och allvarligt och ingaf förtroende. Assessorn tog sig till att mönstra allting med en nyfiken lust att hitta något snedvridet eller bristfälligt. Han började med väggar och tak och slutade med sig själf. Det var samma raka linjer öfver hans lif som öfver hans bostad, allt var noga afvägdt, symmetriskt och på sin plats. Tillvaron hade nu en gång

lagt sig till rätta för honom, och han hade bara att fortsätta vägen framåt. Med statskalendern i handen kunde han nästan räkna ut, när han skulle bli hofrättsråd och få nordstjärnan. Några år till, och man kunde icke använda honom längre, en annan skulle taga vid, och så var det ingenting mera. Snipp, snapp, så var allting slut och han kunde gå hem och sofva på sitt lifsverk och vänta på sex-tumsnekrologen, som han icke behöfde uppväckas från de döda för att ha roligt åt. Begrafningen skulle bli hederlig, och hofrätten skulle få besväret att kläda sig i frack midt på förmiddagen. Om han undanbad sig blommor och kransar, borde det, mänskligt att döma, icke bli allt för många tomma fläckar på kistan . . .

När han hunnit så pass långt i sin tankegång, blef han illa till mods och sprang upp. Han var icke frisk, kände sig utarbetad, fick för litet motion. En timmes promenad skulle göra godt. Det hade blifvit skymning därute, en blå vårskymning med stora enstaka stjärnor, som sprutade ljus. Luften var skarp, och ändå kände han, när han gick genom Humlegårdens skugglandskap, en doft ur den fuktiga marken, där lifsvär-men redan börjat sitt arbete. Han hade brådtom att komma bort från de gamla