Ord och Bild: 1900

VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN.

4§3

gripande dikten om den biltog dömde, den dikt som bär till öfverskrift »För mig finns ingen väg från hemmets dörr», och man skall kunna draga slutsatsen, hvilken genomförd lifsåskådning man här möter, och hvilken glans af lifstragik Heidenstam här och annorstädes, exempelvis genom hela »Hans Alienus», gett åt konstnärsnaturens hemlöshetskänsla och hemlängtan. Den intressanta och djupt svenska lifsmot-satsen hos honom mellan det hemkära och det vikingafarande, mellan rädslan att kväf-vas mellan hemmets fyra väggar och behofvet att dyrka inom hemlandskapets fyra väggar, att dyrka »stenarna och marken» med fetischglädje, som en katolik kysser golfstenarna i sin kyrka, och att ändå vid återkomsten till hemtröskeln plågas af »herr Söndag», husguden med hans eviga enformighet — denna lifsmotsats är hos Heidenstam så gripande uttryckt, därför att det är så äkta svenskt, när han intresserar oss för denna blandning af en familjegosse-natur med en konstnärsnatur — för kvalet af att i sin lilla mån vilja vara världs-eröfrare och tillika vara fredsapostel, som icke vill göra en mask för när.

Problemet att vara på en gång präst och militär torde vara olösligt. Militären är tjuf och mördare af öfvertygelse, prästen är feg i dessa bägge afseenden af öfvertygelse. Napoleon I sade en gång: »Jag är tillräckligt statsman och tillräckligt fältherre för att icke hundrafemtio soldaters lif för mig spela någon rol», och Bellman, den idylliska diktartypen med prästhärstamning och religiösa tendenser, skref en gång i oändlig, fördragsam mildhet och med en släng af hvardagstrivialitet: »Jag vill ingen varelse i naturen ondt och bryr mig ej om, ifall solen går och jorden axlar sig, men äter litet men godt, söndagen hvitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming», och sätter man bägge dessa ord mot hvarandra, torde man kunna inse motsatsen mellan det ena och det andra lynnet. Man upptäcker striden mellan dessa bägge naturer i Heidenstams sista bok, som ger en ibland de starkaste accentueringar åt den moderna sönderslitenheten men underligt nog lyckas sprida poesiens hvila och solskensdager öfver denna dramatiska själskonflikt, man kan knappt förklara huru.

UR BOKMARKNADEN.

Karl-Erik Forsslund: Historier. — Storgården.

Stockholm, Wahlström & Widstrand.

Karl-Erik Forsslund är ett stycke af en poet och ett stycke af en evangelist. I »Historier», liksom i författarens tidigare arbeten, är det poeten ensam som har ordet — naturskalden, sagoberättaren, stäm-ningsfångaren. Och som poet på vers och prosa har Forsslund om icke stora, så dock förtjusande egenskaper. Hans stil är en fängslande och regnbågsfärgad, blott någon gång litet tröttande lek med dagrar och färgspel, en veckrik och fladdrande dräkt kring en tanke, som liknar vinden däri att »den blåser hvart den vill» —en stil, ordrik och bred som den gärna blir det hos en ung lyriker, hvilken har svårt att motstå begäret att i meningar och ord föreviga hvar vacker solnedgång, hvar stjärn-

klar vinternatt och hvarje sällsamt forraadt molnlandskap, som möter hans öga. Naturligtvis ligger det en fara i detta. Det litterära landskapsmåleriet frestar lätt sina idkare till utsväfningar i färger och ord, som. komma läsaren att längta efter en liten afhandling i statsrätt eller politisk ekonomi. Författaren undgår heller icke alltid denna fara — hur vackra och stämningsfyllda dessa »Historier» än till större delen äro, det hela efterlämnar dock en känsla, som på ena hållet är besläktad med hvad jag skulle vilja kalla poetisk öfvermättnad, på andra hållet med — motsatsen. Den eller de läsare, som möjligen någon gång experimentvis ha försökt äta sig mätta på potatisar, skola förstå hvad jag menar. Detta hindrar icke, att stämningsmåleri och potatis äro två goda ting och att hr Forsslund i det