Ord och Bild: 1900

126

robinson.

ka en mindre finkänslig och styrvand hand lätt skulle strandat, nämligen tråkigheten och sentimentaliteten. Från den förra räddar hennes kvickhet och humoristiska lifsåskådning. Boken innehåller bland alla dessa affärstransaktioner, som nog en stor del af läsekretsen saknar intresse för, en mängd makalöst roliga, nästan fristående små genrebilder, som tala och säga: »Ja, sådana äro vi, lättsinniga, småaktiga och ömkliga» — människor som Koskull, Constance, fru Hall d. ä., hennes dotter med flera, inför hvilka man står tveksam, huruvida man skall harmas, gråta eller skratta. Om valet mellan dessa tre sätt är fritt,

bör man följa författarinnans exempel, välja det sista och le ett ömkande löje: »Förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra.»

Författarinnan har motstått den stora frestelsen, som ligger så nära till hands, att sätta färg på det historiska stoffet med. den traditionela, sentimentala röda tråden,, oftast spunnen af konstruerad romantik. Hon har nöjt sig med den romantik verkligheten erbjudit, torftigare än diktens, men så oändligt mera äkta. Med öppen blick för det karaktäristiska tecknar hon den ena bilden efter den andra, tills de samlade bilda ett helgjutet konstverk.

EN ROLIG BOK I DICKENS' MANÉR.

AF ROBINSON.

Gustaf af Geijerstam: Lyckliga människor.

Stockholm, C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.

OSS gammalt folk synes det nära nog otroligt, att någon flitig novell- och romanläsare kan finnas, som i själfva verket icke vet, hvad ofvanstående rubrik vill säga. Men må vi på försök fråga oss för bland nutida tjugu- à tjugufemåringar! Det skall visa sig, att min förtroliga öfverskrift här näppeligen torde vara ens användbar utan ett bihang af förtydligande definitioner; att, med andra ord, de unga hvarken till dato njutit eller äro utan vidare färdiga att njuta behaget och upptågen af äkta dickenskomik; att de måste först till detta egendomliga nöje uppfostras. Jag skulle emellertid icke våga åtaga mig något af den inledande undervisningen, om jag icke till min glada öfverraskning i dagarne fått en stark bundsförvant, som försett mig med färsk åskådningsmateriel. En af våra egna populäraste novellister, Gustaf af Geijerstam, har nämligen — vare sig medvetet eller omedvetet — i sin senaste s. k. roman, »Lyckliga människor», från början till slut tillagat sin blandning efter engelsmannen Charles Dickens' recept, hvilket således förmedels ett typiskt exempel snart skall komma att vara allmänt kändt äfven af den ungdomligaste nu läsande svenska mansåldern.

Receptet torde kunna med rätta kännetecknas som både naturalistiskt och stycktals konventionelt. Med konventionelt menas här så till vida förkonstladt, att afsiktligt en del gifna konsekvenser af förut ordrikt framhållna karaktärsdrag än helt oväntadt förstoras utöfver naturliga proportioner, än åter lika oväntadt förminskas eller rent af torka in. Och just därmed åstadkommas de starka komiska effekterna — men detta icke bara hos Dickens utan hos alla komikens mästare. I den vanliga dussinkomiken åter äro, tyvärr, dessa tours de force så blott och bart formela, så tunna, så tomma, att man snart blir trött vid och förargad af att ha nedlåtit sig att skratta åt dem; hvaremot det fullt och rikt löjeväckande ur en mästerligt gifven litterär framställning rör sig som ett slags hälsosam värme och styrka genom hela ens-varelse, emedan man röner åtminstone den illusionen, att alltsammans noga öfverensstämmer med verkliga lifvet, som därvid far öfver sig, åtminstone tillsvidare, idel muntert bevekande drag af tillgänglighet och naivitet. Oeftergifliga villkoret för denna äkta och relativt varaktiga verkan af komik är emellertid, att själfva det realistiska i skildringen, det hvardagsjämna i alla orienterande enskildheter, ar så träffsäkert noga, så omsorgsfullt, så tryggt och