Ord och Bild: 1900

ETT MÖTE.

Af JANE GERNANDT-CLAINE.

SKILDT från byn genom ofruktbara marker, där ingenting annat än ljung kan slå rot, ligger det gamla huset midt ute på heden, omgifvet af popplar och en förvuxen afvenbokshäck. De gråa murarne ha trotsat väder och vind under ett par tre sekel, och familjen Mon-ségurs vapen står inhugget öfver porten, men den nuvarande ägaren tillhör en annan ätt och uppehåller sig nästan oafbrutet utomlands, hvilket icke hindrar de enstaka resande, som under sommaren förirra sig till Landevennec, att taga huset i betraktande.

Ett af rummen på nedra botten innesluter en boksamling, och några mycket sällsynta skulpturer från medeltiden locka tid efter annan en forskare till stället, men vanliga besökare stanna hellre framför taflorna, och den främling, som ägnat en minuts uppmärksamhet åt någon bataljmålning, kan sedan roa sig med att studera familjedragen hos de krigare och statsmän, som blicka ned från dukarne med det själfmedvetna och något kalla lugn, hvilket icke sällan förvandlas till spotskhet öfver kvinnornas läppar. Led efter led ha de äldsta eller näst äldsta döttrarne burit titeln af

chanoinesse, och två eller tre äro afbildade med ordens hermelinbrämade mantel öfver skuldrorna. Bredvid dessa minnen från ett stolt och praktlystet förflutet utmärka sig ägarne från ett senare skede för en väl långt drifven enkelhet, men bland de borgerliga typerna från seklets första hälft synes ett porträtt af en mörklagd ung dam, som gärna drar blicken till sig. Ögonen se rätt ut framför sig, men tyckas likväl halfslutna, och munnen ler utan att le, så förbor-gadt och hemlighetsfullt är uttrycket i detta ansikte, som kommer den besökande att tänka på små skandalkrönikor från farmors tid.

I Landevennec berättas det ännu i denna dag ett och annat om den unga damen, men när man väl kommit in på historiernas område, får man också veta, att det för en del år sedan stod ett kors utanför porten, hvilket skulle påminna om något, som tilldrog sig en vinterafton, då den retande brunetten låtit en fattig släkting, hvars drag ingen ens tänkt på att föreviga i svartkrita, resa

ensam till huset på heden.

*