Ord och Bild: 1900

DEN STORA FORBISTRINGEN.

Af OLOV LUNDGREN.

I.

Där flyter Eufrats mäktiga älf och stänger och gärdar med väldiga vatten

och döfvar och kväfver främmande klang och växlande sorl från västerns länder.

Och långt bortom lunder och öknar genom österns lockande gryningsvärld glida Tigris' gyllene stängselflöden och värna solgudens lysande borg.

Här ha vi landet mellan floderna, det sköna Mesopotamien, människolandet, midtens land, härligt och fruktbart.

Och folket är stolt och skönt, modigt i jakt och krig och härligt och kraftigt i tanke och handling.

Dess språk är ett, af alla förstådt: det är hjärtats bultande slag" och blodets brus i ådrorna; det är ögons skiftande skimmer, som lyser i kärlek och hat; det är klangen i stolta ord och sången i veka tonfall.

Och orden', som klinga från sångarns mun

bli kraft i hjältens arm;

brand, som skiner i tärnors ögon,

bli ynglingens dater och dåd.

Tanke och handling är ett,

enhet hjärta och arm.

Språket är ett, af alla förstådt: omkring den mäktiga viljan flocka sig frivilligt krafter, massans små, tjänande krafter, och vilja alla detsamma, alla söka till samma mål.

Ord och bild, gide årg.

II.

En hjältevilja talar:

»Kommen, och låtom oss bygga en stad, låtom oss bygga ett mäktigt torn, hvars höjd räcker upp i himmelen!»

Det går ett brus öfver Sinears slätt: »Kommen, och låtom bygga en stad!» Det växer till storm genom Sinears land: »Låtom oss bygga ett mäktigt torn, som räcker i himlarna in och leder oss upp till Gud!»

Ej långt från Eufrats älf den väldiga grunden lades. Och tegel brändes, bindstoff man göt, och murarna stego i höjden.

Och tornet reste från stadens midt sin stupande, skyhöga mur, och landets djärfvaste, starkaste män man såg på dess skymtande krön.

Och efter sekler af möda och id försvunno dess tinnar för slättens barn i Indras färggranna himmel bland böljande, hvälfvande moln.

Och m'olnen gledo kring murarna, snöhvita med gyllene kanter och genomskimrade här och där af solens blödande rosenljus.

Och de skiftade, skälfde och lekte i smältande regnbågsbrand och i dittills osedda färger, som lekte i ögat och smekte själen.

Då utbrast en ungdomlig eldsjäl och sträckte sin längtande famn, ut mot det glimmande eldbrus: »Här, mina bröder, bor sonnerligt Gud. Här är himmelens port.»

3°