Sida 574
LEOFRIC OCH GODIVA.
Ur »Imaginary conversations» af WALTER S. LANDOR.
ĂFVERSĂTTNING AF FRIGGA CARLBERG.
Leofric rider in till Coventry med sin unga brud.
GODIVA.
Det rÄder dyr tid i landet, min Leofric! Kom ihÄg, huru mÄnga veckors torka vi hafva haft, till och med i Leicestershires fuktiga Àngsmarker. Och huru mÄnga söndagar hafva vi icke hört samma böner om regn och samma Äkallan till Herren, att det mÄtte tÀckas honom att i nÄd vÀnda sin vrede frÄn den arma, försmÀktande boskapen. Du, min Àlskade make, har lÄtit fÀngsla mer Àn en miss-dÄdare, som kvarlÀmnat sin döde oxe pÄ allmÀn vÀg. Ehuru vi ledsagades af tappra spjutbÀrare och skickliga bÄgskyttar, var det farligt för oss att fÀrdas förbi kreaturen, hvilka söndersletos och förtÀrdes af hundar, drifna frÄn hemmet pÄ grund af husbondens fattigdom. Andra, plÄgade af insekternas styng och nÀstan förlamade, fyllde luften med lÄngdragna tjut eller korta, skarpa skall, som om de kÀmpade med hunger och mattighet eller öfver-vÀldigades af hetta och smÀrta. Hvarken hedens timjan eller furugrenarnas kÄda kunde öfvervinna och tillintetgöra den vidriga lukten.
LEOFRIC.
Och nu, Godiva, min Àlskling, fruktar du vÀl, att vi skola uppslukas, innan vi hafva trÀdt inom Coventrys murar? Eller mÄhÀnda, att i trÀdgÄrdarna inga rosor skola hÀlsa dig vÀlkommen, inga doftande örter finnas för din matta och din hufvud-gÀrd.
GODIVA.
Leofric, jag hyser ingen dylik fruktan. Nu Àr rosornas mÄnad: öfverallt möter jag dem allt sedan min lyckliga bröllopsdag. De, som alla andra örter, tyckas hÀlsa mig, nÀrhelst jag betraktar dem, liksom kÀnde och vÀntade de mig. Men helt visst kunna de icke veta, att jag Àlskar dem ?
LEOFRIC.
O du lilla leende, tanklösa varelse! Men hvad önskar du? Jag har icke kommit hit för att bedja, och dock, kunde böner tillfredsstÀlla dig eller af-vÀnda torkan, sÄ skulle jag rida rakt upp till S:t Michaels tempel och bedja Ànda till morgonen.
GODIVA.
Detsamma ville jag göra, o Leofric, men Gud har vÀndt bort sitt anlete frÄn heligare lÀppar Àn
mina. Skulle min egen dyre make höra min bön, om jag bönfölle honom om nĂ„got, som Ă€r lĂ€ttare att utföra â om nĂ„got som han, likt Gud, förmĂ„r ?
LEOFRIC.
Huru? Hvad Àr det?
GODIVA.
Förut, vid första uppflammandet af din vrede, har jag icke velat vÀdja till dig, min kÀrleksfulle hÀrskare, för dessa olyckliga mÀnniskor, som hafva förtörnat dig.
LEOFRIC.
Olyckliga! Ăr det allt?
GODIVA.
Olyckliga mĂ„ste de i sanning vara, dĂ„ de sĂ„ allvarligt Ă„dragit sig din vrede. â Hvilken mild flĂ€kt smeker icke nu vĂ„r kind, huru stilla och ljuf Ă€r icke kvĂ€llen, huru lugna himmelen och jorden ! Skall ingen fröjda sig dĂ€rĂ„t; icke ens vi, min Leofric? Solen Ă€r redo att gĂ„ ned; lĂ„t den aldrig gĂ„ ned öfver din vrede, o Leofric. Dessa ord Ă€ro icke mina, de Ă€ro bĂ€ttre Ă€n mina. Skola de förlora sin innebörd dĂ€raf att en ovĂ€rdig uttalar dem ?
LEOFRIC.
Godiva, faller du en förbön för rebeller?
GODIVA.
De hafva sÄledes dragit svÀrd mot dig ? DÀrom visste jag intet.
LEOFRIC.
De hafva underlĂ„tit att sĂ€nda mig den tribut mina förfader pĂ„lagt dem, ehuru de voro underrĂ€ttade om vĂ„r förmĂ€lning och de utgifter och festligheter den medförde â och de visste, att i en tid af sĂ„dan nöd mina egna Ă„krar icke förslĂ„.
GODIVA.
Om de hungrade, som de sade . . .
LEOFRIC.
MĂ„ste jag dĂ„ ocksĂ„ hungra ? Ăr icke det nog, att jag förlorar mina vasaller?
GODIVA.
Nog! O Gud, för mycket! för mycket! MÄ du aldrig förlora dem! Gif dem lif, frid, tröst, till-
