Ord och Bild: 1900

»EN HISTORIA FRÅN DET GAMLA GÖTHEBORG.

Af FRIGGA CARLBERG. Med i bild.

Sophie Elkan (Rust Roest): John Hall. En historia från det gamla Götheborg.. Stockholm, Albert Bonnier.

SKILDRINGEN af John Halls lefnadssaga — underbar och mångskiftande som en skapelse af den vildaste fantasi — är nier än en kultur- eller lifsbild; den är äfven —- och däri ligger, i mitt tycke, dess största förtjänst — en upprättelse åt en af den allmänna uppfattningen orättvist anklagad och dömd man.

Under seklets första hälft var namnet John Hall säkert förknippadt med hvarje göteborgares barnkammarminnen. Barnet som sof i guldvagga, gossen som ingenting behöfde lära, därför att han aldrig kunde bli fattig, mannen som i öfvermod och fåfänga slösade bort sin egendom och slutligen, gammal och eländig, dog i en rännsten; det var det varnande exemplet som framhölls vid lämpliga tillfällen. Det har blifvit en af dessa skräckbilder som folktraditionen så gärna skapar af ytliga konturer, sedda på afstånd och i dunkel. Hur annorlunda en sådan spökgestalt ter sig, när den pietetsfulle psykologen låter sanningens klara ljus falla öfver honom, se vi bäst i den bild af John Hall författarinnan tecknat.

Vid Sillgatan i Göteborg var Hallska palatset beläget, och där växte unge John upp, afgudad af den fine, sirlige och despotiske fadern, »en gentleman från topp till tå» — en präktig, helgjuten personlighet —- och vårdslösad och försummad af den nyckfulla, behagsjuka och hjärtlösa modern.

Gossen med det underliga lynnet och det skygga väsendet, känslig och drömmande, häftig och uppbrusande samt behärskad af en gränslös envishet — »malplacerad själftillit och malplacerad blygsamhet men alltid malplacerad» — var naturligtvis en gåta för omgifningen. Rike John Halls ende son växte upp som ett ensamt och oförstådt barn.

»John vill det inte--John gör det

inte» —sade fyraåringen, då han med lock och pock skulle förmås att kasta lagerkransen åt lilla Ahlströmer, som medverkat vid Hallska teaterns invigning. Och »jag vill det inte —- — jag gör det inte» — sade unge herr John, då David Carnegie sökte öfvertala honom till förnuftiga åtgärder för att undgå ruin. Anda in i det sista, fast han svalt och frös och led den bittraste nöd, var den gamles svar på systerns erbjudan om understöd: »Jag vill det inte — — jag gör det inte.»

Författarinnan ger en intressant inblick i göteborgskt sällskapslif under slutet af i 7 ootalet och början af innevarande århundrade. Den gammaldags men förståndigt modererade stilen ger god verkan åt tidsfärgen. Man far en klar föreställning om den furstliga prakt John Hall senior älskade att utveckla såväl i huset vid Sillgatan som ännu mer på det omhuldade Gunnebo, det vackra landtstället, som enligt folksägnen skulle kostat ägaren 38 tunnor guld.

Här på Gunnebo var det som John, medan fadern var sysselsatt på sitt kontor inne i staden och modern och systern -— till Johns stora förtrytelse — skötte sina tendra affärer med uppvaktande kavaljerer, fick fritt tillfredsställa sina egenheter — tillbringa hela nätter i en ihålig trädstam, tämja ormar och samla mineralier. — »Jag är mycket stolt öfver min son Johns snille, sir ni, sir ni», sade gamle herr Hall och hade icke ett ord att invända, när gossen profvade sin nya revolver på kristallkronan i salongen eller på sin myndighetsdag i ett ögonblick af uppbrusning, framkallad af rättmätig harm öfver faderns indiskretion att omtala hvartill han ville använda pengarna, nämligen till hjälp åt nödställda, kastade faderns födelsedagsgåfva, tiotusen riksdaler banko, i elden.

Gamle John Hall var en stolt man. När någon tog sig friheten att vid en nysning önska honom: » Gud hjälp!», afsnästes han