Sida 150
Tre dikter. Af Ellen Lundberg, f. Nyblom
142
SKUGGAN.
Minnes du skuggan, den blå, den svala, underligt smekande, skälfvande, lekande sommarens skugga?
Såg du den drömmande kring dig dala, såg du genom dess tunna, blida töcken blanka solstrålar glida som lefvande, lysande ädelstenar med gröna reflexer från vajande grenar.
Känner du skuggan, den tvekande, långa, stora, tigande, långsamt stigande bergens skugga?
Den, som står vakt för att hejda och fånga ljuset, hvaraf dalarne lefva; Den, i hvars famntag skogarne bäfva, och djupen, hvita af drömmarnes dimma, ligga och vänta på mörkrets timma.
Såg du skuggan, den vilda, oroliga, dunkla, betagande, lefvande, jagande skyarnes skugga,
stiga som ödet ur djupet det soliga, flyga som skräck öfver hafvets spegel, sopande undan de solhvita segel och piskande böljornas leende himmel skumhöljd och hvit till ett rasande vimmel.
Såg du skuggan, som vintern föder? Den tunga, rysande allt förfrysande
köldens skugga,
som växer sig stark, medan lifvet förblöder, då snön ligger blå som himlen om våren, men luften står röd, med natten i spåren; köldens skugga, som hvart den sig sträcker förkrymper glädjen och solen släcker.
Räds du för skuggornas skugga, den tunga,
ogenomträngliga,
oundgängliga
dödens skugga? — —
Ser du den sänka sig öfver den unga
lycka, du bär till ditt hjärta sluten?
Ser du dig lämnad allena, förskjuten
att grubbla på gåtor, som aldrig besvaras
och stirra mot dunkel, som aldrig förklaras?
VISA.
När kärleken slocknar, dör lifvet ut! Gud hjälpe alla de unga! — När ljuset är borta och glädjen slut, hvem lyster det då att sjunga!
Och sjunger jag än på dess döda mull, Gud hjälpe alla de unga! — jag sjunger ej mer för min glädjes skull: så tyst, min klagande tunga!
Jag sjunger till ord jag själf ej förstår. Gud hjälpe alla de unga! — »Den kärlek, som icke är evig, förgår, men sanningens ord äro tunga!»
Källa: Project Runeberg ·