Sida 168
Anton van Dyck och utställningen i Antwerpen af hans arbeten. Af Pauw Buschmann j:r. Öfvers. från förf:s manuskript. Med 9 bilder
PAU W BUSCHMANN J:R.
160
lad af hela det gudomliga majestätet, alltid herre öfver sig själf till och med under de gräsligaste kval, har van Dyck framställt honom som den verklige människosonen, utmattad och besegrad af smärtan, fridfullt utandande sin sista suck i moderns armar. I synnerhet är figuren på Kristi nedtagande från korset af ett utomordentligt behag; detta ädla anlete är i sanning prägladt af gudomlighet, hela denna smidiga och behagfulla kropp uttrycker sä väl annalkandet af den slutliga befrielsen, under det blicken redan tyckes skymta härligheterna i en
annan värld. De bägge taflornas komposition är dessutom harmonisk och lyckligt afvägd, och så väl den rika koloriten som det särdeles skickliga utförandet gifva dem en särskild charme.
Men van Dyck ägnade sig under sin vistelse i Flandern, som väl var, icke uteslutande åt att måla religiösa scener. Hans instinkt dref honom att måla porträtt, och när han icke fick beställningar på sådana, målade han dem ändå för att tillfredsställa sin egen böjelse. Också tillhöra porträtten från den flamska perioden, fastän icke särdeles talrika, på sätt och vis det bästa af van Dycks al-
string. Mera än i porträtten af utländska förnämiteter tränger han i sina bilder af flamländskt borgarfolk igenom de yttre formerna och når fram till själen och hjärtat. Han har där också, kan man säga, hållit kvar en stråle af Italiens sol, hvilken sedan bleknar, när han flyttas till Themsens töckniga stränder.
Van Dyck har alltid visat sig mycket känslig för barndomens behag, och han har användt all sin grace, all sin elegans på att skildra dem. Ett beundransvärdt prof på dessa förtjusande barnfigurer, De7i lillaflickan med hundarna
(Antwerpens museum), sågs på utställningen. Hvad hon tar sig käck ut, den lilla bytingen, med handen på höften och det lilla trinda hufvudet stolt vridet åt sidan, inte ett dugg rädd för de båda hundarna, som hon håller i band, eller för den stora falken, som hon bär på handen . . . Hon är bedårande i sin vackra blåa klädning, prydd med ofantliga rosetter; hon är som en docka, en dyrbar leksak, som man skulle vilja sätta upp på en hylla för att akta dess utsökta fraicheur.
Det var under denna samma period som van Dyck särskildt arbetade på
kristi nedtagande frÅn korset. I Antwerpens museum.
Källa: Project Runeberg ·