Ord och Bild: 1900

ANTON VAN DYCK OCH UTSTÄLLNINGEN I ANTWERPEN AF HANS ARBETEN.

165'

Bland de mindre porträtten märktes särskildt Sir Edmund Verney (sir Edmund Verney, baronet, Claydon).

Och låt oss för all del inte glömma van Dycks själfporträtt, kalladt van Dyck med solrosen (hertigen af Westminster, London), hvilket mindre utmärker sig för en korrekt teckning än för en saftig

nor. Orsaken skulle tvifvelsutan vara svår att uppleta, och jag tänker inte förlora mig i gissningar. Jag nöjer mig med det påståendet, att bland alla kvinnoporträtt från den engelska perioden, som voro utställda i Antwerpen, fanns ingen obestridt förstklassig bild.

Men bland mansporträtten från denna

skådespelaren thomas killigrew och poeten thomas carew. / galleriet à Windsor.

kolorit och ett varmt och gyllene ljus, som tycks innebära en erinran om de stora italienska mästarna.

Någonting kuriöst och nästan oförklarligt i van Dycks alstring är den ovedersägliga underlägsenheten af hans kvinnoporträtt. Han, den ständige tjusaren, som var så mottaglig för kvinnlig skönhet, han, den galante kavaljeren, il pit-töre cavalleresco, som hans italienska samtida kallade honom, var minst lycklig, när det gällde att porträttera kvin-

tid återstå några, som jag håller för att vara oförlikneliga mästerverk.

Dit hör det makalösa porträttet af Skådespelaren Thomas Killigrew och poeten Thomas Carew (H. M. drottningen af England, Windsor Castle). Det är något af det mästerligaste van Dyck har åstadkommit. Sällan har han uppnått detta känslodjup, sällan har han förmått omgifva sina modeller med denna eteri-serade atmosfär, som är lättare och genomskinligare än luft, i hvilken man tyc-