Ord och Bild: 1900

ANTON VAN DYCK OCH UTSTÄLLNINGEN I ANTWERPEN AF HANS ARBETEN.

167'

denna figur är af en sällsam och öfverväldigande charme. Blicken från de klara ögonen är lugn och kall; ett svagt småleende krusar de smala läpparna — det råder en egendomlig kontrast mellan de kvinnliga formerna och uttryckets anstrykning af illvillig försmädlighet. Denna tafla mystifierar och fängslar oss; den lockar oss och stöter oss tillbaka; det utgår från den en mystisk dragningskraft, som tvingar oss att ständigt vända äter till den utan att någonsin kunna se oss mätta. Här har van Dyck helt visst nått sin högsta fullkomning. Han har kunnat nå upp till den vid andra tillfällen, men aldrig har han öfverskridit de yttersta gränser, som han snuddat vid i detta underbara verk.

Men så småningom började van Dyck förnimma, att öfvermåttet af arbete och nöjen tärde på hans krafter; hans alltför intensiva lif hade på få år förstört hans alltför svaga och ömtåliga konstitution. Ar 1640 ingick han giftermål med Mary Ruthven, en kammarfröken hos engelska drottningen.

Men hans stjärna hade bleknat." Efter många desillusioner och efter en ofruktbar resa till kontinenten återkom han 1641 till London, där han fick glädjen att närvara vid en dotters födelse. Men några dagar därefter, den 9 december 1641, dukade han under för det onda, som länge hade hotat honom, endast 42 år och några månader gammal.

Men hans talang har skänkt honom odödlighet! Väl är det sant, att han aldrig var den djupe tänkaren, den sublime diktaren, som kastar på duken de lefvande bilderna af sina visioner eller som i sin konsts degel smälter storslagna filosofiska idéer; men om han än aldrig nådde upp till de sublimaste konstnärerna, sådana som Michel Angelo, Lionardo da Vinci eller till och med van Eyck och Rembrandt, så har han dock hunnit den högsta graden af fullkomning i den genre, som var honom af hans bestämmelse anvisad, porträttmålningen. Van Dyck har varit och förblir för evigt porträttets oförliknelige mästare, det eleganta, mondäna porträttets, hvilket tjusar så väl genom yttre anordningar som genom psykologisk analys.

Det är genom sin utsökta smak, genom sin medfödda förnämhet och grace och genom sin utomordentliga skicklighet, som han har gjort sig förtjänt af vår varma hyllning, och det var icke utan rörelse jag såg hela staden Antwerpen, hela det sköna Flandern kläda sig i festskrud enkom till hans ära, naivt visserligen men hjärtligt välment, på den trehundrade årsdagen af hans födelse.

Det sekel, som just har börjat, skall utan tvifvel fortgå på den bana, som Amsterdam, Madrid, Dresden och Antwerpen först ha beträdt, och anordna liknande utställningar, ändå vackrare och fullständigare, till konstens ära och till utbredande af kännedomen om densamma.