Ord och Bild: 1900

2 36

KARL WÅHLIN.

först då vi kunde se oss i stånd att öka tidskriftens omfång i dess helhet. Ty under det att vi af utrymmesskäl hafva svårt för att begagna oss af förtjänstfulla svenska bidrag i den utsträckning, hvari sådana erbjudas, hafva vi icke mindre svårt för att af norska och danska författare erhålla de bidrag, som vi för genomförandet af vårt program önska. Och detta af rätt naturliga skäl. En författare skrifver i regeln helst för den publik, som står honom närmast. Så länge som »Ord och bild» är ett för den norska och danska allmänheten i stort sedt främmande organ, ligger en medverkan från denna allmänhets författare utom deras vanliga verksamhetsområde, och ju mera upptagen en författare är, ju mera hans egen publik vill hafva del af hans arbete, dess mindre förmår han dela med sig åt andra.

För min del tror jag fullt och fast, att vi hafva att vänta en lifligare och mera effektiv intellektuel samfärdsel de nordiska folken emellan än den, som nu äger rum. Vi kunna icke gå händelserna i förväg, men vi kunna bereda oss på dem och under tiden arbeta i denna riktning, så mycket som omständigheterna medgifva.

‡ ‡

De femtio månaderna hafva icke förflutit utan kännbara och minnesvärda förluster för den skandinaviska odlingen. Många och stora hafva förlusterna varit äfven inom kretsen af »Ord och bilds» medarbetare på olika områden.

Öfverallt, där svenskt språk talas, nämnes Zacharias Topelius såsom en kär vän och förtrogen. Såsom ingen annan har han förmått att tala till barnen. Han har med sin klarskådande kärlek förstått deras inbillningsvärld och gjutit diktens glans öfver den. Ären gä, synerna växa, historiens skådespel upp-

rullas. Huru fylles icke läxböckernas text med mening och innehåll vid »Fält-skärns berättelser», där allt det, som står bakom historiens stora drag, den enskilda, bortskymda människans kamp under omständigheternas tryck, hela växelverkan mellan det lilla och det stora i världen framträder och präglar sig i minnet med den lefvande erfarenhetens makt. Äter gå några år, yttervärldens konturer hafva klarnat, men det inre lifvet med alla dess spörsmål är ännu ett gåtfullt kaos, och längtan efter en inre harmoni, som synes ouppnåelig, fyller ögat med tårar i ensamheten. Då är stunden, när den gamle vännen från fordom åter träder fram. Han har sjungit »för Ellis glädje och för Ainas aftontankar», och »då har Selmas panna ljusnat, då ha Fannys ögon skimrat och min Emmas blida blickar klarare än stjärnor strålat». Topelii sång är af ett orfeiskt välljud; en så bedårande klangverkan af rent musikalisk art har ingen annan af hans generation uppnått och af de yngre endast Fröding. Grundtonen i hans mänskliga väsen var en blid fromhet, som bjöd vördnad på samma gånd den väckte den mest tillitsfulla kärlek. Han var Finlands patriark, ett föremål för hela sitt folks oskrymtade och odelade hängifvenhet. Denna tog sig uttryck i den storartade hyllningen på hans åttioårsdag den 6 januari 1898. Kort därpå insomnade han i döden, den 12 mars samma år.

En utförlig analys af Topelii skrift- ' ställarskap af Hellen Lindgren finns i andra årgången af »Ord och bild». Sjunde årgången inleddes af Verner Söderhjelms »En åttiåring», som ger oss det personliga intrycket af den gamle skalden på Björkudden.1

1 En serie konstnärliga porträtt af Topelius, utförda af Albert Edelfelt, Acke Andersson m. fl. ledsaga dessa uppsatser.