Sida 11
Gunnar Wennerberg. Ungdomens tonsättare och skald. Af C. R. Nyblom. Med 8 bilder
GUNNAR WENNERBERG. 27
ningar, när stycket i midten gick öfver från f-dur till dess-dur och b-moll.
Mera realistiskt målande voro andra romansartade tondikter, såsom den friska och vackert folkliga »Fiskaren från Kinnekulle», samt »Vallflickan» och förnämligast »Tösa på Svältera», som i början af 1850-talet var så populär, att den till och med på en musiksoaré föredrogs af den italienske sångaren Chiaffei, som med Foronis italienska trupp kommit hit till Stockholm, stannade här någon tid och lärde sig svenska. Det fosterländska utslaget inom denna sfär var soldatvisan: »För frihet, fädernesland och kung», som jag hört sjungas ännu för ett par år sedan och som jag tog mig den djärfheten sätta fyrstämmig för Upplands nations sångkör, då jag som student hade uppdrag att vara dess anförare.
Bland visor till ord af andra skalder påminner jag om Runebergs »Sof, oroliga hjärta, sof!»; om Tegnérs »Jätten», som ibland sjungits i Uppsala af unison baskör, med ackompangemang af basuner; om Göthes »Ziguenerlied», som jag redan nämnt; om visor af dansken Ingemann, såsom den stort anlagda »Djævelsklokken», som jag många gånger sjungit, och den älskvärda duetten »Tidt smiler jeg og maa dog gjærne græde», grefvinnan Agnes Hamiltons (f. Geijer) favoritsång, i hvilken jag ofta sekunderade, samt de båda romanserna af Rückert, den fantastiska »Kaiser Barbarossa», som jag en tid svärmade för, liksom ock för »Bliicher», hvars kärft kraftiga tonsättning jag älskade. De flesta af dessa höra dock numera till minnets värld.
Men det skulle nästan kunna sägas, att Wennerberg i denna art af äkta lyrik nådde höjdpunkten med sina allvarliga trior eller serenadtrior, såsom vi kal-ade dem. Åtminstone fyllde de oss, då vi sjöngo dem, med en alldeles säregen,
Fot. H, Osti, Uppsala. GUNNAR WENNERBERG. I BÖRJAN AF 18s0-TALET.
sällspord njutning, bestående i en känsla af att vi likasom själfva improviserade dem under utförandet — så lefvande och obeskrifligt träffande uttryckte de just hvad vi själfva kände och upplefde. Ingen svensk skald har i det hänseendet så helt och hållet varit ungdomsskalden, studentskalden både i lust och nöd, eller åtminstone den sjungande, i toner svärmade ynglingaskarans skald som Gunnar Wennerberg. Jag kan ännu på gamla dagar känna, hvad jag kände på 1850-talet, då jag med förste tenoren, Jonas Widén, den oupphunne rösttjusaren, och någon af de goda basar 'vi då hade fick stämma upp någon af dessa favoritsånger. Och det behöfdes en sådan tenor som den nyss nämnde, ty ett par af dessa trior gingo upp till höga c, som Widén tog med den skäraste bröströst utan minsta ansträngning. Så var förhållandet med den första af dem, som föll i våra händer: »O, säg mig, hvar är du, som jag
Källa: Project Runeberg ·