Sida 286
Ett skulpturverk af Per Hörberg. Af Adam Lewenhaupt. Med 7 bilder
2 JO ADAM LEWENHAUPT.
TVÅ HÄSTAR OCH EN LÖPARE. (SYRINX.)
folk som han. Redan Hörbergs samtida G. Silfverstolpe anser, att ban genom sina många altartaflor (nära ett hundratal, spridda inom Östergötland, Uppland, Södermanland, Nerike, Västergötland, Småland, Finland) mäktigt inverkat till konstsinnets väckande hos den svenska menigheten; ett omdöme hvaruti doktor Looström i sitt arbete om Svenska konstakademien 1735-—-I835 och professor Wrangel i sin uppsats om Hörberg i »Kulturhistoriska meddelanden» instämma.
Ehuru icke alltid erkänd, är dock Per Hörberg ganska känd som målare, ritare och etsare. Att den flitige och mångfrestande konstnären äfven sysselsatte sig med skulpturarbeten torde däremot vara mindre bekant, därigenom att minnena af denna hans verksamhet äro så sällsynta. Hågen och anlagen härför visade sig lika tidigt som lusten för målning. »Äfven var det min barndomsgärning», skrifver han i sin själfbiografi, »att vid ledighet försöka bild-
TRE BÖNDER.
huggerikonsten. Jag skar med täljeknifven af lind, furubark och mjuka träslag ut bilder och prydde vår kojas vägg och tyckte det vara så ganska roligt att visa för mina leke-bussar, huru de här kunde se temmeligen nära vår socknekyrkas altartafla och flera kyrkoprydnader. Men det svåraste som hindrade mig uti utförandet af detta angenäma ledighets-arbete, att däruti vinna min nöjaktiga fullkomlighet, var utstoffe-ringen, intet kunde jag få förgyllning på mina verk, ej heller nog liflig färg! Dock gjorde jag på detta sätt så stora framsteg i bildhuggeri, att jag af åtskilliga äldre män blef bevärdigad att sira deras rönnkäppar med gubbhufvuden, fåglar och annat, som kunde vara lämpligt till käppknapps-prydnader. Likväl får jag anmärka, att desse mine gynnare voro mera älskare än kännare uti konster.» Så beskrifver han sina första försök i träskulptur. På ett annat ställe i anförda arbete, som af Atterbom utgafs ej långt efter hans död och försågs med ett hyperfosforistiskt företal, som bjärt afsticker mot Hörbergs egen naivt enkla berättelse, nämner han att han äfven på äldre dagar »något och med skälig framgång gjort bildhuggerisaker både större och mindre och det af träd, skurit i ben och horn samt modellerat i lera och låtit bränna till statyer att pryda trädgårdar med».
Hvart hafva dessa hans arbeten tagit vägen? Många hafva nog förlorat spåren af sitt ursprung, osignerade och i saknad af mera utpräglad konstnärsindividualitet som de ofta varit. Hörberg själf satte aldrig större värde på dessa alster af sin hand, hvilket ses bland annat däraf, att han i slutet af sin själfbiografi specificerar öfver 600 af sina målningar och uppräknar några större suiter af sina handteckningar, men affärdar sin bildhuggeriverk-samhet med endast ett par ord.
Af hans arbeten i bränd lera torde ej mera än ett enda återstå, nämligen ett lejon, som allt sedan århundradets början förvarats i Herrberga prästgård i Östergötland och där ännu i dag visas som en märkvärdighet. De bilder af antikens gudar och gudinnor, som ännu på 1850-talet funnos vid Halleby egendom i Skärkinds socken och Östergötland och voro förfärdigade af Hörberg, kunna ej hänföras till den riktning af hans konstnärsverksamhet,
Källa: Project Runeberg ·