Sida 305
Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 7 bilder
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
289
icke något tvifvel underkastadt, men författaren har begått det felet att redan i första akten göra den alltför uttömmande, så att sedan i de båda följande ingenting återstår att tillägga utan det endast blir en upprepning, och det öfriga innehållet i pjesen är icke nog starkt att ersätta denna brist; flera af bipersonerna äro dock karaktäriserade på ett mycket lyckligt och stundom kvickt sätt.
Fru Sandells Kristina var ett nytt och i mångt och mycket lysande bevis på den utomordentliga individualiseringsförmåga och det stora herravälde öfver de tekniska hjälpmedlen, öfver hvilka denna artist förfogar. Det är ju möjligt, att figuren i yttre afseende var väl karikatyrmässig och alltför mycket saknade det imponerande drag, som nog aldrig helt och hållet lämnade drottning Kristina, men som den nu en gång var anlagd, utfördes den med en aldrig svikande säkerhet och med en bredd och glans öfver sig, som icke förfelade att fullständigt eröfra åskådaren. Och om också den utmärkta prestationen icke hela tiden förmådde fängsla intresset lika starkt, så var felet icke fru Sandells utan som sagdt författarens. Bland de öfriga uppträdande utmärkte sig särskildt herr Hillberg i den ena af sina båda roler, abbéns, samt herr Ohlson.
Direktör Ranfts lustspelsafdelning har, sedan den i december återkom från sin Göteborgssejour, på Vasateatern framfört en repertoar, som under de första månaderna hufvudsakligast gick ut på att gifva dess framstående gäst, herr Gustaf Fredriksson, tillfälle att åter visa sig för Stockholmspubliken på det område, som alltid utgjort hans styrka, den franska komediens. Det var också med oförminskadt nöje man njöt af hans pointerade spel och eleganta re-■plikföring i ett så spirituelt stycke som »Låt oss skiljas», äfvensom i »En parisare», men de båda pjeser, som därefter följde, »Familjen Benoiton» och »När damerna föra krig» smakade, hur goda de än kunde vara för sin tid, alltför förlegadt och fingo ett alltför ojämnt utförande, för att herr Fredriksson i dem skulle kunnat utöfva någon dragningsförmåga. Ej heller slog teaterns första verkliga nyhet, Lenotres och Martins historiska komedi »Colinette», vidare lyckligt ut — den var i de tre första akterna alldeles ovanligt ledsam men räd-
Fot. Dahllöf.
FRÖKEN HILDA BORGSTROM.
dade sig någorlunda på den sista, där författarna af Ludvig XVIII skapat en god figur, på ett förträffligt sätt återgifven af herr Eliasson.
Däremot var Jules Lemaitre's treakts-komedi »Flipote» en verkligt intressant bekantskap att göra, detta tack vare i främsta rummet den i dramatiskt afseende utsökta byggnaden af dess två första akter och den flödande kvickhet, hvarmed författaren behandlat sitt kanske blott alltför specifika ämne, den parisiska teatervärlden. Den har endast det felet att i sista akten icke hålla sig på samma höjd och att där innehålla ett par scener, som äro för våra förhållanden alltför ohöljdt cyniska för att icke efterlämna ett obehagligt intryck. I titelrolen gjorde sig fröken Borgströms intelligenta spel och öfver allt beröm stående replikbehandling på ett utmärkt sätt gällande, och som hennes man, Leplucheux, skulle herr Ranft varit bra, om han icke gifvit vika för sin vanliga böjelse att chargera. Herr Fredrikssons teaterdirektör och hr Lamberts teaterförfattare förtjäna äfven att framhållas.
Ord och bild, ç:de årg.
19
Källa: Project Runeberg ·