Ord och Bild: 1900

292

L. M. BÅÅTH.

det är icke blott kvinnan vi se, när Kristina tager masken från sitt ansikte, utan också rent mänskliga drag i hennes personlighet, som låta oss bättre förstå henne, när hon sålunda tvingas att kritisera sitt eget själfporträtt.

Det gagnar till intet att fråga efter arten af den personliga förbindelsen mellan Kristina och Azzolino, den ene kan härom veta lika mycket som den andre. Kärleken dem emellan må ju karaktäriseras som rent platonisk, och det bör i alla händelser vara en ganska förhärdad pamflettskrifvare som i brefven till Azzolino finner en ny guldgrufva till en förbättrad upplaga af den chronique scandaleuse, som så ofta åt kvinnan på tronen skapas af intet. Men detta hindrar oss ej att vara i högre grad än Bildt skeptiska i fråga om den platoniska rol, som kärleken skulle spelat i Kristinas lif. Icke ens i autobiografien kan Kristina gömma lifserfarenhetens upplefvelser bakom ett asketiskt klosterideal af kärleken. Starkast motsäger hon sig själf i sina äfven på gamla dagar nedskrifna aforismer, där hon hyllar ett epikureiskt renässansideal af kärleken med dess njutningar. Detta synes oss, jämfördt med några af de lakoniska notiserna i brefven göra det »platoniska» kärleksförhållandet till Azzolino ganska tvifvelaktigt.

För gestaltningen af Kristinas lifsöde var Azzolinos inflytande afgörande; utan detta hade mänskligt att döma Kristina gått ett tragiskt öde till mötes. Ty Kristina saknade ej blott själens jämnvikt, utan äfven de egenskaper, som i det afgörande ögonblicket kunde nå målet, brister som den lysande genialiteten icke kunde fylla. Detta gäller såväl om Kristinas enskilda förhållanden som om hennes sträfvan att aktivt taga del i världshändelserna. Det lilla hofvet i villa Farnese i Rom var icke något mönster för tidens furstar att efterapa, och Kristina synes icke hafva ägt nog människokännedom, då hon lät sitt hof sammansättas af andliga deka-dansfigurer, som systematiskt bedrogo henne. Liksom i detta förhållande och i de många politiska planerna ingrep Azzolino, ordnande hennes finanser och med sitt lugna och praktiska förstånd motvägande Kristinas nervösa, men alltid om hennes genialitet vittnande fantasi. Under sin andra resa till Sverige (1666—1668) skref Kristina hvarje vecka bref till Azzolino, och denna trägna

brefväxling mellan dem lägger i dagen, huru Kristina lagt sitt lifsöde helt och hållet i Azzolinos händer, huru hennes görande och låtande ytterst dikterades af hans vilja. Kristina fullföljde icke gärna sina planer utan att hennes tankar först funnit en resonans i den andres själ, och då följde hon utan motsägelse kardinalens anvisningar och råd, hvilka hon själf betraktade som orakel.

Kristinas bref till sin ende förtrogne vän äga i första rummet ett psykologiskt intresse, ty känslan af Kristinas personlighet är hos läsaren så lefvande och omedelbar, målar med så starka färger, att traditionens töcken skingras för att lämna rum för en gestalt, blodfylld, lefvande och kännande, som icke endast låter hjärtat tala, utan i all synnerhet utförligt redogör för sina ekonomiska affärer med Sverige, skildrar krigshändelserna i företaget mot Bremen eller i det stora sjökriget mellan England och Holland, ritar upp en grundplan af det europeiska världsläget och kastar ut sina egna planer på diplomatiens fält, klargör ställningen inom konklaven vid påfve-valen, synar i sömmarna det bristfälliga påfvedömet och till sist bedömer det inre tillståndet i vårt eget land och tänker sina tankar om Sveriges framtid —• alltid genialisk, spirituel och förträfflig stilist, ofta sannspådd, men ledd af sin själfkärlek att skjuta öfver med ironisk skärpa, stundom insinuerande och förhånande. Kristinas bref äga därför, åtminstone de flesta, ett ganska betydande värde som historiska källor, framför allt för hennes egen historia. Därom känna vi redan icke så litet, ty drottningens officiela bref, som uppsattes af hennes sekreterare och därför icke präglas af hennes säregna kynne, föreligga sedan länge i tryck i Archenholtz' stora urkundspublikation, en rudis indigestaque moles, som blott lämpar sig för forskaren. Kristina för oss in i själfva den miljö i Hamburg, där hon som hufvudpersonen från denna kontinentens utpost för underhandlingar med svenska regeringen om att skyddas i sin fulla rätt till det henne vid tronafträdet garanterade underhållet af sina länder i Sverige och Pommern. Hennes resa till Sverige var föranledd däraf, att hon hos rikets ständer ville anföra klagomål öfver regeringens sätt att lofva rundt men hålla tunt, när det gällde att indrifva Kristinas