Ord och Bild: 1900

320

THORILD WULFF.

under sista årtiondena gång efter annan dragit allmänhetens uppmärksamhet till den fjärran ögruppen. Under senare åren ha i all synnerhet de båda André-expeditionerna till Danskön och Nathorsts första färd med »Antarctic» ånyo fäst intresset vid de trakter af Ishafvet, som ligga åt Spetsbergshållet. Sista ledet i länken af vetenskapliga forskningsfärder till dessa trakter intages af den på lektor Jäderins initiativ startade svensk-ryska gradmätningsexpeditionen, som från sommaren 1899 till åtminstone hösten 1900 kamperar vid Spetsbergen.* Några sidor i ord och bild om denna senare expeditions arbeten och öden under sistförflutna sommar kunna således kanske påräkna åtminstone aktualitetens intresse.

Långt till hafs längs Norges kust gick färden mot allt ljusare nätter, tills solen den 19 juni kröp längs horisonten och fortsatte sitt hvarf igen, som om mörker aldrig hade varit på jorden. I öster stodo höga pelare upp ur vattnet eller sväfvade de fritt i luften under ständigt växlande konturer — Lofotens öar, som hägrade upp öfver horisonten, vridna och förtrollade af de böljande luftlagren. Det började bli arktisk stämning omkring oss, sedan polcirkeln passerats. Fågellifvet blef allt rikare, och lunnefåg-lar, kryckjor, tjufjon, stormfåglar och andra nordhafsarter kringsvärmade fartyget. Allt ibland sågs en hjord springare flåsa sin ångande andedräkt i små kaskader, då deras svartglänsande ryggar för ett ögonblick buktade sig öfver vattenytan.

När Senjens taggiga, vilda konturer

* De, som önska taga närmare kännedom om gradmätningsexpeditionen, dess förhistoria, ändamål och arbetsplan, hänvisas till den nyligen utkomna boken »Pd åttionde breddgraden» af V. Carlheim-Gyllensköld om förberedande rekognosceringsfärden till Spetsbergen sommaren 1897.

reste sig ur hafvet, svarta fjällkammar mellan snöfyllda klyftor och jöklar, styrde vi in mellan Nordlandens klippöar, passerade genom Malangenfjord, som vid foten af den ännu snötäckta jätten Bentsjordtind tränger ihop sig mellan fjällen till den fruktade Malströmmen, Pelle Molins Malström, där det fräser och brusar och sjön står i trattar, när tidvattnet kommer. Vår gamle lots förtalte, att sommaren kommit två dagar förut. Annu var allt kält, och snösmältningen tycktes ej riktigt våga ta fart. Björkskogen, som stod gles och marig i ett band längs stranden, var ljusbrun i grenverket, men väntade blott på timmen för att böja sina knoppfjäll isär. Caltha stod och lyste i frodiga brandgula stråk längs kanten af smältvattens-gölar och bäckar, och ejderparen drogo till holmarna i parningsbestyr, ty solen och våren hade kommit till Nordland. Det är som om lifsarbetet gick efter snabbare lagar än hos oss, här under den arktiska sommarens korta tid. Naturen blir soldyrkare, när hon ridit po-larvintern ut och mörkret och kölden släppa sitt välde.

På Tromsö redd gick ankaret. Provianteringen och ishafsutrustningen kompletterades, kol- och vattenförråden fylldes, och sista posten expedierades syd-öfver. På midsommarafton hissades enligt svensk sjömanssed ruskor af nysprucket björkris i masttopparna, och från bergshöjderna kring fjorden sågos rökpelare uppstiga från St. Hanseldarna, hvilka dock gjorde sig lite egendomligt i den dagsljusa natten med solen högt på himlen i norr. Vi hade nu sett solen stråla från molnfri himmel en hel vecka i sträck. Det frestade ögonen i början, och man skrufvade med välbehag igen luckan för sitt kajutfönster vid sofdags. Och tideräkningen var icke lätt att hålla ordning på, måltids- och softimmarna lupo lätt