Sida 353
Njommelsaska. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder
NJOMMELSASKA.
333
högt och träffats af solen. Så drifva de ned öfver detta vatten i kamp, som allt jämt piskas vidare. Förbi den länga klippa, som likt en hvalfisk reser sin rygg ur skummet, förbi snödrifvorna, hvilkas lossade fästen skimra blått ur hällarnas remnor.
Annu en klippa möter jätteforsen på sin färd, rider upp ett stycke på dess rygg och lägger sig där som en fäll af ett vilddjur, rynkad som i raseri.
Alltjämt rullar forsen fram, den får ej ett ögonblicks ro, samling och sans, ned efter de buktande stränderna går den, långt bort mellan skogarna, så långt som ögat når. Blott någon gång i en krökning kan den i lä af en klippa ligga svart och krusad som ett haf för lätt vind, och några afbarkade timmerstockar, som varit med om färden, guppa upp
och ned och vända sig rundt i malströmmen.
Njommelsaska eller Harsprånget kallas detta äfventyr långt ute i den tysta vildmarken. Ord kunna icke gifva det åter, ty det är färg och friskhet och kraft och dån, allt fångadt på en gång af alla sinnen i spänning.
När en vandrare när dess bräddar, tackar han Gud för tunga steg han trampat, för törst, som torkat hans strupe, för kvalm, som tyngt hans själ i dagar som varit. Där blir luft omkring honom, det blir svalt om hans tinning, skönhetens rike tränger in på honom, kraft och jubel lyfter honom på sina vingar. All sin själs brånad ger han ät de gröna djupen, all lifvets äflan åt de hvita hvirflarna, att föra hvarthän dem lyster.
njommelsaska eller harsprånget.
Källa: Project Runeberg ·