Ord och Bild: 1900

PETER PAUL RUBENS.

341

öfverfara jättestora dukar — sålunda, för att anföra ett enda exempel, förbinder han sig i ett kontrakt den 29 mars 1620 att inom årets lopp för jesuitkyrkan i Antwerpen leverera 39 målningar, hvar och en 2 meter 1 o centimeter i höjd och 2 m. 80 c.-m. i bredd —, så lämpar han den andra stunden smidigt sin konst efter Jan Brueghels spetsiga pensel i de små staffli-taflor, som han utför i samarbete med denne, och smeker de små gestalterna med en kolorit af emaljartad finhet och lustre. Man kan därvid exempelvis tänka på »Paradiset» i Haag och äfven på hans »Gracerna» i vårt Nationalmuseum.

Känner man sig stundom frestad att begränsa hans egentliga område till skildringen af den rent yttre världen och det kroppsliga lifvet, ja, till hvad man kallat en »köttets apoteos» och »les fëtes de la chair», där han målar den nakna kroppsligheten med en så saftig vitalitet, att han, för att tala med Guido Reni, tyckes blanda blod i sina färger, så öfverraskar han emellanåt betraktaren med porträttbilder af en själskaraktäristik så liffull, att han däri närmar sig världens största porträttörer; eller öfverraskar han oss kanske ännu mer i vissa af sina bokvignetter med en allegorisk spekulation så torr och så spetsfundig, att man ovillkorligen erinrar sig Ehrenstrahl jämförelse mellan en tafla och en »klok och klyftigt uttänkt gåta». Griper han oss ena gången i sina skildringar af den kristna passionshistorien med ett tragiskt patos af väldigaste slag — och det är hans egentliga styrka såsom religiös målare (se t. ex. hans världsberömda målningar »Uppresandet af» och »Nedtagandet från korset» i Antwerpens domkyrka eller »Lansstöten» i Antwerpens museum) — eller skakar han oss med skildringar af mänsklig sjukdom och smärta, så naturtrogna i all sin ryslighet, att moderna specialister i nevros och hysteri kunnat konstatera de af Rubens målade symptomens fullt vetenskapliga exakthet* — så öfverraskar han oss andra gånger, i sina rosiga barn- och kerubbilder, med en barnslig naivitet och gratie — en gratie i stor rubensk stil visserligen —, som enligt all mänsklig beräkning borde ligga utom räck-

* Charcot et Ricliet, »Démoniaques dans 1'Art.» Den tafla, de särskildt åsyfta, är »St. Ignatii mirakler» i Wien.

vidden af ett sådant konstnärslynne som hans. Jag erinrar exempelvis om hans bedårande vackra »Barn med en frukt-guirland» i Münchens Pinakotek och »Jesusbarnet med den lille Johannes» i Wiens museum (se vår afbildning).

Men Rubens' universalitet sträcker sig icke blott till hans konst, utan till själfva hans personlighet, dess anlag och bildning. Denne man med det genuinaste konstnärstemperament man gärna kan tänka sig är på samma gång en lärd arkeolog, en systematisk samlare och expert, som brefväxlar med flere af samtidens lärdaste män sådana som Pierec, Valavès och P. Dupuy i Frankrike och Gevaertz i Nederländerna och sträcker sitt vetenskapliga intresse till optiken och andra naturvetenskapliga fack. Han är en ifrig litteraturkännare, som i sitt palats samlar ett omfångsrikt bibliotek och som under själfva arbetet i ateliern — enligt ett samtida vittne — låter sig föreläsas Plutarkos, Titus Livius, Seneca eller någon annan af sina klassiska älsklingsförfattare på latin. Han äger en förvånande språkkännedom. Utom latinet behärskar han franska, italienska, engelska, holländska och spanska. Han är en fulländad världsman, som håller »salong» i sitt Antwerpen-palats och som genom sina kunskaper och sin praktiska förmåga, genom älskvärdheten i sitt väsen, sitt på samma gäng förbindliga och kloka, franka och behärskade sätt i uppträdandet vinner gehör hos de styrande i landet, ända därhän att han i flere år af dem användes i viktiga diplomatiska beskickningar.

Jag tillstår, att jag finner vissa moderna konst- och litteratur-historiker lägga en ofta öfverdrifven vikt vid det biografiska, vid de respektive konstnärernas yttre och rent personliga lefnadsöden. I ett slags hyperestetisk öfverskattning af konstnärspersonligheterna såsom »öfverklass-människor», såsom de egentliga fullt förverkligade eller åtminstone af naturen tillämnade människoidealen, relaterar man i okritisk beundran deras privata göranden och låtanden in i de minsta detaljer, hvilkas direkta sammanhang med deras konst just i dess viktigaste punkter ofta är mycket vanskligt att uppvisa. Nej, en konstnärs egentliga betydelse ligger i de verk, han utför. Men å andra sidan, ju rikare och mäktigare en konstnärsperson-