Ord och Bild: 1900

FRÅN OPERAN OCH KONSERTSALARNA.

353

Wagnernumren, framför allt Mästersångare-förspelet, verkade i detta återgifvande vederbörligt tändande. I Beethovens tripel-konsert, en nyhet å våra konsertprogram, fick man beundra hr Zetterqvists stil och virtuositet samt hr Stenhammars fina och nobla spel. Violoncellist var hr Linde, som debuterade med framgång och särskildt utmärkte sig för en vacker ton i sitt instrument, om han också icke hade samma artistiska afslipning i sitt spel som hr Trobäck, som denna vinter låtit höra sig vid flera konserter, och hvars talang det är att önska måtte på allvar komma vårt musiklif till godo. Hofkapellets violoncellister kunde behöfva en sådan förstärkning. Tripel-konserten, buren af denna gudomliga inspiration, denna eldiga flykt, som hos Beethoven sällan eller aldrig förnekar sig, skänkte stort nöje, iiksom äfven den suite af Bach för stråkar och flöjt, hvarmed konserten inleddes. Af dessa söndags-matinéer har det musikaliska Stockholm nästa vinter mycket att vänta.

A symfonikonserterna har den egentliga uppseendeväckande nyheten utgjorts af symfoni af Bruckner (n:r 7, E-dur), hvarmed, liksom med det senare af filharmoniska sällskapet gifna Te Deurn, hr Stenhammar hos oss introducerade denne så mycket omtalade komponist. Det myckna ovanliga i symfonien kunde man under ett enda åhörande knappast smälta. Så mycket märkte man emellertid, att man stod inför något märkligt och nytt, som man gör orätt i att vilja mäta med häfdvunna mått. Kanske bör man tills vidare betrakta Bruckners skapelser som inkommensurabla, alldeles som man i Uppsalapoetiken får göra med några af den sköna litteraturens allra sublimaste verk, t. ex. Dantes komedi, hvilka det icke går att få in under någon af de häfdvunna benämningarna. Bruckner visar i orkesterbehandling och idéer frändskap med Wagner men har i hela sin stil något strängt, som nästan för tanken på de gamle italienske förklassiske mästarne på den tid, då kontrapunkten ännu var ändamål i stället för medel. En imponerande företeelse denne gamle organist, som i naivitet liksom i fromhet för tanken på fader Haydn, och som, utan tanke på möjligheten af deras utförande, endast för att tillfredsställa sitt eget ska-parbehof och sin skönhetslängtan, skrifver den ena symfonien efter den andra, till

Ord och bild, ç:de årg.

HANS WINDERSTEIN.

dess de nått samma antal som sånggudinnorna, då döden stäckte hans verksamhet, liksom den gjorde med Beethovens. Blott så mycket kan man redan nu säga, att när världen hunnit på allvar tillägna sig alla dessa verk så, som den sedan många år gjort med Beethovens symfonier, betyder , det säkerligen en oerhörd landvinning för musiken. Den långsamma mellansatsen i E-dur-symfonien i form af variationer, hvilken af Bruckner betecknades som elegi vid Wagners död, är ett af de sublimaste orkesterstycken. Prägladt af en oerhörd kraft och hänförelse, än stormande och gigantiskt, än mildt som en stilla susning, är Bruckners »Te Deum» också ett märkligt verk, ett af dem som verkligt rikta oss med nya och starka intryck. Bredvid denna väldiga lofsång förefaller Verdis

23