Ord och Bild: 1900

EN ARISTOKRATISK TIDNINGS SKRIFVARE OCH HANS FAMILJ.

37I

man emellertid det intrycket, att redaktören själf skrifvit det mesta.

»Som du själf säger», — heter det i en skrifvelse till brodern från början af år 1780 — »vill det något att fylla 300 blad. Jag har väl någon hielp af Sellskapet [det var sålunda ingen fiktion utan en verklig krets af missnöjda] men tyngden ligger på mina axlar, dels att författa originaler, dels att corrigera andras. Således skicka mig af dina lucubrationer till exempel Om ytterligare Minskning af Helgedagar, Om Barnhus på landet understödda genom Nådår och hvad mera du kan plocka ihop. Naturen af detta arbete medgifver alla slags ämnen af Bornerad etendue. Skrif eller vertera vackra Bitar ur goda auctorer».

Bland »Sanning och Nöjes» säkra medarbetare torde man väl sålunda få räkna brodern Germund Adam, och att Halldin samt Lidner skulle medverka är också bestyrkt. (Gjörwell.) De öfriga medarbetarna torde ej hafva dragit stora strån till stacken. I mars 1786 skrifver Josias Carl, »att han numera helt solo arbetar på sitt blad», om man frånser insändare och smärre bidrag från vänner. Han klagar också öfver brist på hjälpare och intresse, »I detta landet fattas mycket och, hvad värst är, — hågen att skaffa sig det som fattas.» Emellertid har han redan blifvit så mycket journalist, att han ser på sitt blad med ursäktande fadersögon och för en redaktör högst karaktäristiska sidoblickar på konkurrensavisorna. »Visserligen är Poesien i Sanning och Nöje dålig», säger Josias, »men den tager ej heller mera ram än 'Bortstulna och Upphittade saker' i Dagligt Allehanda och 'Cadaverna i respektive Stadsförsamlingar' i Stockholms Posten. Afhandlingarna kunde vara grundligare, men det hindras af den frivolité, den légerté, det fiäsk som gör characteren i Residencet. Lecturen. skall gå som conversationen, stumpig, afbruten, utan system eller connexion.» Och så kommer som en hjärtesuck: »Du skall tro det är svårt att skrifva för Svenska Folket, men att ha 1,500 Exemplar afsålda inom några dagar är smick-

rande nog för mig.» Som man ser hade tidningen stor framgång, och hur mycket den och dess redaktör sysselsatte allmänheten, därom vittna alla tidens bref-samlingar och memoarer. Ett ögonkast på tidningens innehåll och tendens torde sålunda vara på sin plats.

Cederhjelm valde med stor skicklighet sin operationsbas. Konungens person blef under till smicker gränsande artighetsbetygelser lämnad ur spelet, och anfallets spets riktades mot regeringssystemet och dess ledare, Liljecrantz och Carl Scheffer. Första numret innehöll som programartikel ett stort loftal öfver tryckfriheten såsom ett korrektiv mot alla sociala missbruk och »ett medel att skaffa Konungen vetskap om sanningen». Tryckfriheten lät regering och statsmakter höra medborgerlighetens röst, och »medborgerligheten var af Titus älskad, af Aurelius eftersökt, af Gustaf III högt värderad». Fiffigare kunde man icke tillkännagifva sin afsikt att vara »Kunglig Majestäts nådiga opposition», och som en sköld för hela sin kampanj upprepade Josias Carl Gustaf III:s egna ord om det fria ordets rättighet och nytta.

Men den födde sarkastikerns bitande skärpa röjde sig snart. I numro tre af tidningen följer en artikel mot det högre prästerskapet i en ton, som knappast varit hörd sedan frihetstidens hetaste dagar och som utan tvifvel torde stamma från Cederhjelms egen hvassa penna.

»Biskopar hafva stora löner, det är skäligt och billigt, ty de kunde skrifva både Andeliga och Verldsliga obegripligheter, på den tid då Adel och Bönder icke kunde läsa; och att de dervid förblifva är så mycket tillbörligare, som dem icke tillmätas kan någon försummelse vid konungaförsäkringarnas uppsättande, att icke de bevakat Andeligt frälse och kyrkans rätt.»

Och med samma skärpa anfaller Cederhjelm biskoparna för deras lättja —-

»somliga hafva icke på 30 à 50 år sett insidan af Kyrkorna i sitt stift.»