Ord och Bild: 1900

370 OSCAR LEVERTIN.

midt var samlifvet mellan de Ceder-hjelmska syskonen det bästa, och de båda bröderna tycktes hafva glömt alla små schismer och brytningar från ungdomen. Ett ställe i ett bref af Josias Carl skildrar vackert hans vänskap för den yngre brodern och bör här citeras såsom ett prof på, hur briljant hans brefstil var ända in i hans ålderdom. På grund däraf att han icke på länge haft underrättelser från Ribbingebäck, skrifver Josias Carl till Adam följande skämt:

»Sanningen att säga är dett rätt ohöfligt af Dig att lägga Dig i grafven utan att notificera någon menniska därom. Det är icke som bror jag formerar mina pretentioner utan som en af de flere, hvilka af all själ älska Dig uppriktigt. Som vänner af vårt slägte och som Patrioter hafva vi mycket att condolera. Är det då par Modestie och för att slippa grafskrifts Beröm som Du dör bort så här i tysthet? Eller kanske Du icke är död, men händelsevis stannat i 7 Sofvares grotta. I så fall vakna upp, för 7 år äro redan förlupna och verlden är helt förändrad. Kom skall du få se att Domarne ha blifvit ärliga, Hofmännen hafva lagt bort näsvisheten, Presterna hafva hvarken högfärd eller snålhet och de vackra fruarna i Stockholm kienna endast sina mäns talenter.»

Man ville gärna sluta med denna allmänna harmoni, men det skulle icke räcka länge, förr än Cederhjelmarnas oroliga och retliga lynnen togo ut sin rätt, helst Josias Carls penningekärlek lät alla andra hänsyn vika. Explosionen skedde, då systern Willas andra gemål, Tigerhjelm, afled. Den gode landtkap-tenen med sitt joviala och trygga humör, som Germund Adam ofvan skildrat, besannade än en gång det gamla ordstäfvet om att i det lugnaste vattnet gå de största fiskarna. Det visade sig, att »Tigern» satt öfver öronen i skuld och var en bekymmerslös bonvivant, som lät skil-lingarna dansa toddy- och cambiobor-den rundt. Fru Willas »ljufliga nya äktenskap» tog så en annan vändning, och en Cederhjelm som hon var tålde

hon intet skämt i penningeaffärer utan visade sig mot mannen som en hård-händt, föga hjärtnupen natur. Men midt i alltsammans kom sjukdomen, och sedan den stackars landtkaptenen, som älskade muscat och rhenskt, i stället fått plåga sig med den dåtida medicinens vidriga dekokter af »Tall- gran- och enstrunt och pepparrot på dricka», gick Tigern stilla bort från alltsammans. Men vid ordnandet af systerns affärer råkade de båda bröderna i oenighet. Ehuru Germund Adam varit systerns stöd under år af bekymmer — som han alltid anlitades i trångmål och när uppoffrande hjälp behöfdes — lät hon, vankelmodig som hon var, Josias Carl blifva sin homme d'affaires, och han begagnade sig däraf med sin vanliga hänsynslöshet. Det är sorgligt att läsa de bref, som behandla dessa transaktioner och i hvilka Josias Carl onekligen, som han själf säger, »hade det öfvertag som den svala bloden alltid gifver öfver den heta» men Adam i sina hetsiga skrifvelser hjärtelagets otvifvelak-tiga öfverlägsenhet. Så skildes på gamla dar de båda brödernas vägar åt, och så vidt den bevarade korrespondensen låter oss döma blef ingen riktig hjärteförsoning af, om också tiden utplånade något af splitets skärpa.

Germund Adam, som rönt en besviken människoväns många bittra erfarenheter, blef med åren en misstänksam men i botten vek enstöring. Till ersättning för familjebanden fick han i Uppsala några ålderdomsvänner, framför allt den lärde teologen och domprosten Johan Lostbomi — Germund Adam blef med tiden allt mer religiös —, från hvilkens hand man har den sista skildringen af det Ribbingebäck, där den gamle filantropen lefde som en älskad husbonde.

»Den promenade», skrifver den gamle prosten 1795 till Germund Adam, »jag gjorde kring dina torp och ägor på egen hand vid