Sida 414
En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
370
OSCAR LEVERTIN.
sikt öfver det svenska statsskickets utveckling till och med Kristian Tyrann, men titeln talar för sig själf om författarens afsikter. Den gamla »mössan» från frihetstiden vaknade upp igen och förde ordet för ett lagbundet mångvälde, och en jorddrotts, en agrarvildes på en gång själfständiga och konservativa syn färgar den sista skriften af Josias Carl Cederhjelm, som alla hans andra, med sin djärfva frispråkighet och sin hvassa satir. Man kan tycka, att denna ret-sticka, denne hänsynslöse och känslolöse egoist var en föga sympatisk figur, men en person var denne styfnackade och skarptungade ironiker, en svensk typ, som vårt offentliga lif äfven sedermera haft motstycken till.
Josias Carl afled på Västberga gård den 2%s 1795. Brödernas enda syster, YVilla, gick hädan 1796.
Så var Margaretha Ulrica Montgomery, eller Montgomery-Cederhjelm, ty enligt faderns bestämmelse skulle hans arftagare bära båda namnen, stammodern till den ännu lefvande släkten, den enda som var kvar af alla de gestalter, hvilka här tecknats. Hon lefde länge, dog först 1833, i Karl Johans tid. Hvilket skuggspel måste icke alla de döda kunnat uppföra för hennes uttröttade ögon, när hon i sin fönstersmyg halfsof som gumma och drömde om kung Gustafs
tid. Hon drömde om sina båda män, den »beskedliga» Leijonhjelm, med timmermansordens och frimurargradernas alla insignier dinglande öfver majorsmagen, och den dämoniske Montgomery, denne Lovelace, impregnerad af kvinnlighet, en strateg som erotisk eröfrare, af misstag fallen i politiken. Och den gamla friherrinnan tänkte på dem båda med samma trötta, vemodslugna leende! Men bakom dem skymtade andra gestalter: hennes barndoms och ungdoms ledare, fadern och farbrodern, den sarkastiske Josias Carl, hvass och spotsk, alltid deducerande »le moral» ifrån »le physique» och Germund Adam, rousseauisten, välgöraren, enstöringen med sitt filantropiska hästkött.. . Skuggor ur fjärran, tärda af år och glömska, och halftydligt som kulisser i pjeser, sedda i barndomen, skymtade för hennes minne de platser, där hennes lefnadssaga utspelats — Gustaf Vasas Lindholmen, det muntra Resta, Ribbingebäck, där Germund Adam svärmat bort sitt lif och där nu skogen vuxit igen och minnena från den uppoffrande husbonden och människovännen mer och mer utplånats, medan de rika åkrarna på Segersjö ännu talade om det näriga commercerådet, som om tiden själf, liksom allt annat, vore den hänsynslösa, praktiska kraftens bundsförvant.
Källa: Project Runeberg ·