Ord och Bild: 1900

474

ANN MARGRET HOLMGREN F. TERSMEDEN.

FRU FRIDA HANSEN.

ven fästade mönstret smyges* in med fingrarna i den grofva ränningen nedifrån uppåt och tillslås med en gaffel. Ränningen stramas med lod af lika vigt, hvarigenom hvarje tråd får samma grad af spänning.

Men i likhet med gobelinen är den en haute lisse-väfnad d. v. s. hvad G. Upmark kallar »högvarpsväfnad». Jag skulle snarare 'välja benämningen »ståndvarps-väfnad» i motsats till väfnad med liggande varp (ränning).

I forna tider väfdes uppifrån och nedåt, hvilken obekväma metod möjligen hade sin orsak i, att det väl är lättare att forma en mänsklig figur uppifrån och nedåt än tvärtom, om man icke har ett mönster att följa. Kjerstina Hauglum införde metoden att väfva nedifrån, likasom hon något

förbättrade väfstolens konstruktion.

*

Fru Frida Hansen är icke den enda, ■som upptagit den gamla väfkonsten och fört den framåt. Fru Prahl, fru Munthe, fru Johannesen och särskildt fröken Christensen m. fl. hafva gjort framstående arbeten, men med undantag af fru Prahl utföra dessa damer endast andras kompositioner, medan fru Hansen själf gör ritningarna till flertalet af sina arbeten och tecknar alla sina figurer efter lefvande modell.

Som skapande konstnär höjer sig fru Hansen så väsentligt öfver alla andra norska bildväfverskor, att vi kunna begränsa oss till henne som representant för den nyväckta norska bildväfnadskonsten.

* Häraf det gamla namnet »Smættevæv».

Bland större arbeten af hennes hand har »Ord och bild» förut* visat »Melkeveien» (Vintergatan), denna fru Hansens lika poetiskt sköna som tekniskt fulländade skapelse, äfven återgifven i »Studio». Flera bland hennes väfnader hafva inköpts för utländska muséer och väckt lika stort som berättigadt uppseende.

I Paris beundras nu en mängd af hennes arbeten, däribland dörrförhängen med blommor på grof transparent botten, en af henne uppfunnen metod af alldeles egendomlig, ypperlig verkan. Men främsta rummet intaga fyra jätteväfnader, med hvilka man torde kunna säga, att Frida Hansen rest sig och den norska bildväfnadskonsten ett varaktigt minnesmärke i konstindustriens historia. De kallas »Salomes dans», »De kloge og de daarlige jomfruer»** ■— hennes egna kompositioner — samt »Kong Sigurds reise til Jorsal», och »Indtoget i Myklegaard»*** af Gerhard Munthe.

Fru Hansens konst kan sägas vara äkta kvinnlig. Hon förenar djupt sinne för det dekorativa och för färgernas harmoni med en poesi- och fantasifylld behandling af ämnet, öfver hvilket hon förstår att gjuta en stämning, som man skulle tro omöjlig att åstadkomma i en väf, helst med det material hon använder. Med suveränt herravälde öfver tekniken framtrollar hon med det grofva ullgarnet luftiga, genomskinliga slöjor, lika lätt och obehindradt som spindeln väfver sitt nät. Endast i utförandet af ansikten synes understundom ännu något återstå henne att öfvervinna. Äfven skulle man kunna anmärka, att hon måhända nedlägger för stor vikt på detaljerna till skada för helhetsverkan.

Redan häri visar sig den stora olikheten emellan hennes och Gerhard Mun-thes konstnärstemperament. De äro så olika, som hafvets vågor äro olika den tvärbranta klippan, och dock lyckas hon att smidigt följa hans vilja, då hon i sin väf med mästerskap öfverför hans genialiska tankar.

Om Munthe behöfver jag ej här tala, då han redan länge varit känd och be-

* 7:e årg., sid. 417.

** 2 l/i meter höga, 71/* meter breda, väfda i ett stycke i enorma väfstolar, dem fru Hansen själf konstruerat.

*** Nära 5 meter höga och 31/, meter breda.