Sida 569
Walter Savage Landor. Af Frigga Carlberg. Med 4 bilder
walter savage land or.
537
Härpå följde ett rättsligt åtal. Rättegången måste uppskjutas på grund af ett slaganfall Landor haft och hvars följder höllo honom flera veckor i sjukbädden, mellan lif och död. Den obarmhärtigaste af de två segrade, och då dömen icke gärna kunde bli annat än fällande, rådde vännerna Landor att återvända till Italien. Sålunda lämnade den ensamme gamle för sista gången sitt fädernesland. Månaden därpå föll domen: tusen pund i skadeersättning till den förfördelade.
Efter tjugutre års frånvaro återsåg Landor sitt gamla hem i Fiesole. Det var ingen glad hemkomst. Forna vänner mötte honom med afvisande köld, och i hemmet blef disharmonien mera skärande än någonsin. Därigenom att Landor lämnat äfven den återstående delen af sin egendom till hustrun och barnen var han för sitt lifs-uppehälle hänvisad till deras godtycke. Tre gånger lämnade han Villa Gherar-desca, besluten att lefva ensam i Florens, men blef mot sin vilja återförd och behandlad på det hänsynslösaste sätt. Fjärde gången gick han raka vägen till Browning — med endast aderton pence i fickan — och förklarade, att intet i världen skulle förmå honom att återvända till hemmet.
Tack vare Browning och Landors bröder blefvo de återstående fem åren af hans lif ostörda af yttre anledningar, ehuru rättegången i Bath aldrig upphörde att plåga honom. Han ägde för stark rättskänsla att kunna resignera som »oskyldigt dömd», hvilket han naturligtvis ansåg sig vara.
Döende hade Landor den länge efterlängtade glädjen att vara med kärlek omhuldad af sina barn. De två yngsta sönerna hade kommit ned från villan och vårdade fadern under hans sista sjukdom.
»Jag har aldrig i hela mitt lif begått en klok handling, fast jag skrifvit sådant som blifvit ansedt för klokt», skref Landor strax före sin död.
Och det är sant —- Landors styrka låg icke i handlingar utan i tankar och
LANDORS VILLA I FIESOLE.
reflexioner. Värdslig framgång var oförenlig med ett temperament och en fantasi som hans. Ofta var det just det finaste i hans natur — rättskänslan, ädelmodet, rid-derligheten — som förorsakade konflikterna i hans lif. Hans ädelmod var storslaget, utan tvekan eller tanke på följderna, i hans stolthet fanns ingen fåfänga, och han ägde icke ett spår af afund eller småaktighet. Vänfast och varmhjärtad öfverdrefhan kanske förtjänsterna hos dem han höll af, liksom felen hos ovännerna. Han hatade lögn och maktmissbruk ända till fanatism och företer den i våra dagar ytterst sällsynta bilden af en man, som aldrig visat sig feg.
Af Landors litterära arbeten — många och omfattande — äro »Imaginary Con-versations» ovillkorligen de, som äga allmännast intresse. Landor var en antikens son äfven i sin hjältedyrkan, och de stora personligheterna i tiden voro för honom tidens historia. Hans grundliga beläsenhet gjorde honom förtrogen med dem alla, och hans starka sympati gaf dem lif och form. Att »vandra med Epikurus vid sin högra sida och Epiktetus vid den vänstra» var ett nöje, som han ofta unnade sig.
Det är många intressanta bekantskaper Landor låter läsaren göra. — Hannibal trycker handen på sin döende fiende, Marcellus. — Vipsania och Tiberius återse hvarandra med bitterhet blandad i glädjen: »Låt mitt hjärta finna ursäkter för dig, Tiberius — det är dess största, dess enda
Källa: Project Runeberg ·