Ord och Bild: 1900

648

GERHARD GRAN.

vid en bro från det ovetbara till det vet-bara, hvilken han kunde få till stånd endast genom en själfmotsägelse i sitt resonemang, i det han obefogadt tillämpade orsakssättningen på ett förhållande, där han i följd af hela sin framställning icke hade rätt att tillämpa det.

Det kom alltså en djup remna i Kants filosofi, en svag punkt, som måste väcka de efterföljande tänkarnas uppmärksamhet; das Ding an sich blef också de romantiska filosofernas stötesten, som de använde all sin djupsinnighet på att röja ur vägen. — Den romantiska själen var icke anlagd för att erkänna gränser, den kände, liksom Sturm- und Drang-perioden, en okuflig åtrå att störta sig ut i det oändliga och gränslösa; en kunskapslära, som öppet proklamerade sin egen vanmakt och som resigneradt inspärrade sig själf i erfarenhetens fängelse,' kunde icke tillfredsställa människans medfödda begär att omfatta allt.

Fichte insatte hela sin sällsynta viljekraft och tankeenergi på att fylla luckan i Kants tankegång och frånrycka det stumma och otillgängliga »Ding an sich» lösningen af dess gåta. Resultatet af kampen var Fichtes Wissenschaftslehre. Här är odjuret nedlagdt, »das Ding an sich» existerar icke längre; det existerar endast ett, och detta enda är jag\ — allt annat, det som vi kalla verkligheten eller världen, — det förskrifver sig alltsammans från jaget. Jagets väsen är att utveckla sig i viljeakter, att handla, jaget är därför tvunget att sätta ett icke-jag, hvars existens blott består i att vara ett hinder, en skranka för jagets expansion; världen skapas af jaget och existerar icke utanför jaget. Men detta får icke fattas så, som om hvarje enskildt jag medvetet (och godtyckligt) skulle skapa sig sin yttervärld; nej, världen är en produkt af ett omfattande, oändligt jag, hvars verkan i oss kommer oss att

omedvetet frambringa föreställningen om en yttre värld. Detta oändliga jag är Fichtes Gud.

Detta är i korthet innehållet afFich-tes så kallade identitetslära, enligt hvilken det alltså icke blir någon skillnad mellan tanke och verklighet, — verkligheten är icke annat än en tankeoperation.

Med Fichtes lära var det romantiska krafvet att fånga all kunskap i en enda formel tillfredsställdt; men enheten var ju uppnådd genom ett till och med för romantikerna väl våldsamt inträng på det sunda människoförståndet; denna verklighet, hvilken endast var till som en tankeoperation, skapad af jaget för jagets moraliska syften, blef för abstrakt och luftig. Det var i känslan häraf som Schelling skapade sin naturfilosofi. Schelling stämmer öfverens med Fichte i identitetsläran; det gifves endast ett väsen : Tanke och natur, det ideala och det reala äro ett och detsamma. Men under det Fichte konstruerar det reala ur det ideala, naturen ur tanken, går Schelling i naturfilosofien den motsatta vägen; för honom blir naturen idel idéer, det reala blir det ideala, världen blir tanke. Naturen är besjälad, liksom människan, det är endast en lång skala af medvetenhetsgrader mellan blommans dunkla dröm och människans klara kunskap. Gud är i naturen, Gud är naturen, världssjälen. Det är Spinozas panteism som är den Schellingska filosofiens väsentliga innehåll.

I motsats till Fichte, som var en sträng tänkare, var Schelling ett mellanting mellan en skald och en tänkare; han trodde mera på hvad han kallade den intellektuela åskådningen, som kommer öfver själen likt visioner, än på den mödosamma analysen, som steg för steg kämpar sig fram till sina resultat. Han tänkte ju en gång på fullt allvar på att utgifva sin filosofi i metrisk form. Han